Kommer ni ihåg pojken som tog livet av en fyraåring?

Det var längesedan nu, men när jag läste det nu igen tänkte jag
"Allt detta våld, när ska det ta slut! Hur kunde detta hända? Ett fyraårigt barn? Var fanns de vuxna?"

Jag är mamma till en 3 1/2årig dotter och känner mycket oro om våldet i världen, jag vill inte kännas vid det. Jag har försökt visa dottern att inget våld är okej, och det är min syn på det, vi är snälla mot varandra. Och så ser jag våldslekarna barnen leker på förskolan nu när hon går med större barn och jag känner att såhär vill jag inte att min dotter växer upp, jag måste göra något.

JAG VILL ATT VI SLUTAR NORMALISERA VÅLD!
Det finns inget våld som är okej, varken i lekar, mot andra, mot sig själv, mot djur, mot natur. Våld får oss att må psykiskt dåligt, att se det, utöva det eller att bli utsatt för det. Det kan verka harmlöst när barn leker lekar där våld, vapen, hjältar, tjuv och polis, ingår.
Jag minns hur orolig jag kände mig på raster i skolan om pojkarna skulle vara "busiga".
"Kärlek börjar alltid med bråk" - minns jag vuxna sa, som att det skulle vara okej och ses som en kärleksförklaring om en kille retades, tetades eller puttades.

Detta bygger en inre bild av vad som är accepterat. Ur leken speglas och växer barnens bild av världen. Och deras inre tankar, känslor och livsbild formas. Vad som är okej och inte är okej.

Vi vuxna har ett stort ansvar eftersom barn härmar det de ser på skärmar, filmer, spel, och sådant de ser andra människor göra eller utsätta de för. De största förebilderna för barn är såklart deras föräldrar. Det är viktigt att tidigt sätta gränser för vad som är rätt och fel.

Varför dras vi till filmer, spel, böcker, texter, nyheter med våld och mord?
Rädsla är också en kick som många av oss "känner oss mer levande av", vi upplever det vi ser och läser som om vi själva är med om det.
Rädslan skapar dock oro i sinnet.

Jag önskar mig en värld av fred och kärlek. En värld där vi ser och lyssnar på varandra och på oss själva.