din klänning så gammal och vittrad
det mörka vattnet översköljer dina anklar
när du vilar i korrosiva nätters stillhet
hur tiden egentligen aldrig rörde sig framåt
hur du väntade i eoner utan att komma fram 
tills ett ockult språk slutligen tände upp ditt ansikte
dikten föll som flagor av ljus över gatorna och torgen,
     och vi var äldre än tiden och rymden
 som speglar av granit krossade mot solen