Livets ursprung vibrerar
i Laxmi Subramaniams violin
på nedre botten,
i Raga Alaapanas tjugosex minuter
och femtionio sekunder,
medan kroppen jag håller svävande om mig
i Stora Drömskeppet på övervåningen
vilar i den tätstickade tröja av högklassig isländsk ull
som Anna fullkomnade för mig sistlidna senvinter

Döden är en slät kopp kaffe
strax bortom livsgnistan

Träden i hästhagen gnäller Subramaniamlikt
på mina gamla inspelningar

Kådan längs en åldrad tall i kvällsljusets Niemisel 2016
rinner ut i nitton dragiga diktsamlingar,
som nu församlas kring ett tabula rasa,
rensopat i Laxmi Subramaniams rotborsttonaliteter
från India land,
medan eftertankarnas hedniska husförhör pågår
i varje sturig sträckläsning
och en bleksiktig värld darrar på manschetten

New York & Varanasi är kulisser,
min tröja en uppehållsort,
och Laxmi Subramaniam en uttolkare av tystnader

Stora Drömskeppet för bekvämlighetsflagg och tunga täcken
medan Anna håller upp dagen för inspektion

Nattens spikmatta rullas inte ut förrän ikväll;
det vet ryggarna och flyktbilisterna

Tills dess rinner det sega ljuset kallt
i frosten,
korthugget och gutturalt

Den första isen löper ytan ut
på trädgårdsdammen

Laxmi Subramaniam ylar i ljusets isiga snålskjuts

Hügelbäddarna står nakna som begravningsfarkoster,
utstötta i tidens ytvatten,
motljusbrunna i höstens tidiga solnedgångar

Min kropp är ett knippe fokuserade kärnprocesser;
ylletröjan dess reaktorinneslutning,
min hjärna en plats i universum;
en tom cistern på tidsutdräktens landsbygd,
ekande av Laxmi Subramaniams megamaniska violin
medan dagen sakta ger upp