Regnets, kylans & mörkrets treenighet
- i den tystnad som driver allt som pågår -
för sig anspråkslöst
som en mjuk & följsam version
av döden
i Norrlandshösten,
vänligt misslynt, hjälplöst pådrivande
i läskpapperstäta trängningar
genom ålderdomens tomhänta nätter;
nariga händer oroliga nattflyn över lakanens kyla;
bara döden i rörelse; allt levande blixtstilla,
i det minsta motståndets falska tillmötesgående
i faktumet att den som faller fritt
är fri från tyngd i sitt fria fall;
löst ur sin gravitationsskuld

I regnets tunga språk
låter ålderdomens avklarnade ohörsamhet
önskningar & förhoppningar löpa
i efternätter som silar & strilar
i försök till datum som inte gryr,
när täckena tynger i inomhusens gravallvar
och de gamla
samlar sina medvetslöst betingade föranstaltningar
djupt ner i juridiska dokument
och kropparnas rutinåtgärder,
medan den personliga friktionen
mot det allmänna
sakteliga bänder upp
flockblomstrigt linoleumängslande fornförvar
i de flackande återskenen
från eldbegängelsernas skiljande av värdefulla metaller
från förbrukat organiskt material
i ugnar heta som vannorna
i 1960-talets glasbruk ute vid Östersjökusten,
när allt fortfarande stod på spel

I ålderdomens skallar
göms de sedan decennier dödas steg
som pålarna
under tomögda höststäder
i efterlevnadens kyla & regn

Tågtider & dödsförakt står och tvekar
på förstubron,
medan hiatusbråcken skickar sura kommentarer
upp genom varseblivningens regnskallade nådastötar