Dagen
ligger och kippar
i torrdocka

Natten
har slitit förtöjningarna,
driver vind för våg ute i Djupsömnen

Glömsk
av Allan Petterssons Barfotasånger
ligger fötterna och spretar
i sina polarsockor från Engelssons,
längst ut på sina blodomloppade nedre extremiteter

Inne i huvudet i Norrbotten
ligger jag i mitt skallbensskydd
och visualiserar folk
som gömmer sig i skogar av år:

De levande,
som ger små ofrivilliga livstecken
ifrån sig:

oregelbundna, plåtiga slammer i kök,
sus i vattenledningar, brus i avloppsrör,
oformliga lufttrycksvariationer från ytterdörrar
som öppnas & stängs,
flaskor som klingar till när kylskåpet går igen,
snabba stegs skugglika trumvirvlar
genom bottenvåningshallar,
den hackiga hoquetusrytmen
i hälften av en telefonkonversation,
vars morfem och fonem smetas ut
i semantisk outgrundlighet
genom golv, väggar & trapphus,
medan atmosfärer & känslolägen står fram
genom husets saga av trä & spik,
tydliga & klara som neutrinosvärmar genom urberg

De döda,
som å andra sidan (från andra sidan!)
lever upp i ögonblicksbilders mannaminnen,
mannaminnens ögonblicksbilder,
i livstecken av mer drömlik, elastisk elegans,
som bara i ringa mån visar släktskap
med de yttringar genom det vidare nuet
som förbipasserande eller samlevande,
genom kroppars vikt & fysiska utsträckning
hela tiden levererar
genom den taktila verklighetens perceptiva mysterium,
sammanhållet av överenskommelsen
om idén ”här & nu”,
som dock – ögonblick för ögonblick -
förflyktigas