Jag rusar upp för trapporna, öppnar dörren till mitt rum och smäller igen den bakom mig. Springer fram till sängen och slänger mig med magplask i den. Kramar om kudden och skriker så högt jag bara kan. Tårarna väller fram och fyller snabbt det vita örngottet. Efter några minuter svinner självömkan och självförakt tar över. En känsla av otillräcklighet blandat med vemod. Likt krossade speglar kraschar nu livet framför mina ögon. På grund av ett brustet hjärta. Allt som sagts i djupa konversationer, under sensommarens och höstkvällarnas mörker. Under filtar kring väldoftande lavendelljus, med förtröstan och tillit, har alla livets kapitel spillts ut från båda parter. Hjärtats kamrar har låsts upp och delat med sig av sina hemligheter. Alla tårar som fällts med delad smärta, alla löften som gavs i varandras famnar att "Nu ska vi ta hand om varandra. Låta kärleken lysa över allt ont. Så länge vi har varandra." Vad nu då? "Var är dina löften om att vårda mitt hjärta nu?" ropar jag ut.

Med en svag knackning på glaset först, öppnar han fönstret och kommer in. Gör ett försiktigt vingslag och landar i sängen. Lägger sin hand på min rygg och stryker sakta fram och tillbaks tröstande.

Jag kramar hårdare om kudden och skriker i förtvivlan. Han fortsätter att trösta mig genom att smeka min rygg, och jag känner hur han lutar sig framåt och lägger sitt ansikte i sin lediga hand. Jag hör ljudet av hans pekfinger och tumme som rör sig över skägget på hakan. Jag kollar upp från kudden och tittar honom i ögonen, "Det var du som sa att kärlek var något åtråvärt!"

Jag vrider mig helt i sängen och drar upp mina knän under ansiktet och kramar om dem. Lutar mig bakåt och vilar huvudet mot väggen och tittar upp på den falska stjärnhimlen som jag har i taket.

"Mitt kära barn. Skulle kärlek inte vara ovärderlig när den delas med rätt person, skulle inte livet vara värt att leva. Men den person som kändes som den rätta igår är inte nödvändigtvis samma person idag. Och om du träffar samma person varje dag för resten av ditt liv, skulle era argument bli ointressanta och er kärlek slockna i den händelselösa vardagen. Jag förstår att ditt hjärta smärtar just nu. Alla kyssar, kramar och blickar som ni båda delade kommer nu bara vara minnen. Men kärlek är inte något man kastar bort, även om den inte längre finns mellan två personer. Båda begravs minnen djupt i hjärtat och låser in dem i is. Om ditt hjärta ännu inte har tinat från den kärlek du kände, kommer du ha fler minnen som är låsta bakom en allt starkare isvägg. När du slutligen hittar någon du kan spendera resten av ditt liv med, räcker det med att se den personen på andra sidan rummet. Och när du närmar dig personen och den fysiska attraktionen tänds, kommer er upphetsning för varandra sakta tina era frusna hjärtan. Och när ni har tänjt ut varandras väggar tillräckligt mycket för att bryta ut era hjärtan från deras isfängelse, kommer era tidigare kyssar, minnen och blickar från gamla förhållanden delas minst lika kärleksfullt igen. Älskade vän, om äkta kärlek kunde delas med vem som helst, skulle ingen någonsin behöva mig. Mitt hopp är att du vågar öppna dörren, ge dig ut och fortsätta leta. För när du väl har hittat din själsfrände kommer du falla djupare in i kärleken för varje dag som går. När ni båda ser något nytt i varandras ögon varje dag kommer era känslor fördjupas och livet förenklas."

Jag vaknade några timmar senare, hela kroppen genomsvettig efter att ha somnat med kläderna på. Det hade precis börjat skymma, och fönstret i sovrummet var öppet. Nere på gatan utanför hördes ljudet av staden och människor som skyndade sig hem från jobbet för att tillbringa kvällen med sina nära och kära. Smärtan i hjärtat var inte längre lika skarp, och allt kändes som ett stort misstag som jag var tvungen att upprepa. "Vem var mannen som satt på sängen i mitt rum?" sa jag högt till mig själv. "Vilken man, vad pratar jag om?"

Hon tog av sig alla sina kläder och gick in i duschen. Klädde sig sedan prydligt och sminkade sig. När hon var klar med allt, ringde hon efter en taxi. Minuter senare stannade en bil utanför. Hon stod redan med en cigarett i handen och väntade när ljudet från bromsarna visslade. På bilens tak satt en liten rund figur med små vingar på ryggen. Han var bara klädd i ett skynke och hade en pilbåge i ena handen och ett koger hängande på höften. Han tog upp en pil vars spets var formad som ett hjärta. När hon släckte sin cigarett genom att trampa på den, tog han upp en av pilarna och spände bågen. När hon skulle stiga in i bilen, sköt han henne i bröstet. För kanske var det så, att just ikväll, skulle hon möta den person hon skulle spendera resten av livet med. En kraftig vind svepte in, och bildörren fastnade. En dagstidning som blåstes upp av vinden landade på bilens ruta. Hon hann bara läsa en rad innan vinden rev bort tidningen igen. "Februari 14, 2018."