I morgondagens bleka gryning, där tiden redan tärt på människans imperier,
svävar korpen, obrytligt över ruiner, sökandes.

Över rostiga stadsskelett och dystopiska horisonter,
näbben bär bördan av ångest, som ett mörkt sår i dess själ.

Taggarna från soldaterna, de blanka märkena av förlust och sorg,
svänger oroligt från dess hals som en hängd mans sista bön.

Mellan kollapsens murar och minnena av krigets symfoni,
landar korpen med hjärtat som en tung katedral av oro.

Varje vingslag över spillrorna av en värld som en gång sprudlade av liv,
väcker tankar som flyger i cirklar, en ångestens storm som ej stillnar.

Dess blick återspeglar skuggorna av de förflutna skriken, då bomberna först föll.
Och taggarna skramlar som en sorgsen symfoni i ensamhetens tystnad.

Ångestens klor griper om korpens hjärta som en isande vind,
för varje namn den samlar, växer tyngden av dennes ofrånkomliga stig.

I skymningen av en solnedgång, där dagens sista andetag förloras,
känner korpen, sin själ nynna en sista melodi av ångest.

Och när månen reser sig, en kall krona över nattens domän,
vet den att dess vingar bär den mot ett förbestämt öde, där döden själv väntar.

Soldaternas taggar, dess troféer av en värld som förkastat sin egen historia,
berättar tyst om korpen, en poet av ångest, som försvinner i nattens förlåtelse.