i nattens tyngdkraftsgrav finner vi 13-åringar
som skjutits till döds i en gängkonflikt,
de bottenlösa mödrarnas insomna
när deras söner drar ut på fälten utanför Bachmut,
de söndermalda ansiktena, ett frömjöl
som spridits för vinden i skogar
vars namn vi sedan länge glömt bort
hur ljuset förkolnas när jag vänder blicken mot det
blir till tid,
ett kall flod som rinner genom händerna,
en elegi
över tiden och rummets förstening,
dess katatoniska orörlighet och tystnad
jag försöker bläddra i böckerna,
de tomma blanka arken lysande av fradga
jag försöker finna skuggorna som avtecknar
sig under ditt bröst när
världen är förklädd till sol
det finns en musik
ett ting,
ett urdåligt väsen, kanske är det gud,
som inte väntar
som lever bland skuggorna,
vars ansikte är diffust och ogenomträngligt
inte ens Tarkovsky talar till mig längre
jag vet inte om mina ögon bär mig
över de mörka floderna som
rinner genom hemmen
när människorna lutar sina huvuden in
mot allt som är förlorat och övergivet
jag vet inte om det finns något,
om kastanjeträdens skugga skälver om hösten
när barnens ansikten ligger frusna i berggrunden
och hamnarna har gett sig av från sina fartyg,
en allgenomsyrande trötthet
tränger in genom väggarna
jag vill vila i yttre nätters stillhet, 
bortom institutionerna, villfarelsernas musik
som skälver på de gröna kaféerna
i skymningsljusets slumrande stadskärnor, 
jag är trött
söker efter en gemensam vila bakom
de blåa bergen i norr,
befrielsen från vinterskogarnas trånga rum,
de blänkande instrumenten som lyser
i människornas tinningar
att inte längre se,
att sova djupt i stenarnas rogivande kalk
ljuset som klyver mig till främling och ömhet
i spegelbildens kakofoniska tystnad,