1.
Oskrivet är bäst


Sittande
i en långsamt avsvalnande bil
på Sunderby Sjukhus stora personalparkering
21 september kl. 07:27
är jag en tickande detalj
i nuets oöverskådliga maskineri,
med sina utskott djupt i framtid och förflutet,
infogad mellan de vita linjernas avgränsning
i parkeringsrutepartiturets fördelning
av tid & rum;
ett uthärdande av väntan
i en nu-och-strax-geometri

Alla fordon
- utom de som just anländer
eller precis backar ut för att ge sig av -
är tysta, tomma, stilla;
som gravvårdar på en kyrkogård
eller en uppmärksam kammarensemble
inför en för evigt höjd taktpinne
på ögonblickets händelsehorisont

Ingenting händer
och allt väger tungt

- och jag är ett slags organiskt innanmäte
i automobilen med vilken jag anlänt;
temperaturen i karossen stadigt fallande
i riktning ner mot yttertemperaturens ideala +4° C,
dit den dock med säkerhet aldrig kan nå,
så länge min kroppsvärme därinne gör motstånd,
medan instrumentbrädans angivelser av varvtal och hastighet
båda slokar nere på noll,
och tiden – som jag väntar ut – fortsätter sitt stadiga fall genom rummet;
tankarna stigande som spillvärme
från ett fjärrvärmeverk;
bläckets fall ur pennan en påminnelse
om relativitet och kvanttillstånd;
varje dikt ett bevis på att oskrivet är bäst


2.
Atrium


Hissarnas dubbelplinganden
upp & ner i byggnadens centrala, längsgående atrium,
som löper i komplexets hela höjd och längd,
i vinandet av sparkcykeldäck
och det spatiala klickande av hårdklackade skor,
inspunnet i rösters flockande höger-vänsterpassager,
utgör en slags luftig John Cagekomposition
som handlar om sig själv - ungefär som ”Lecture On Nothing” -
i ett utsökt mindfulnessmeta,
medan min personliga tid, på en bänk vid väggen,
med Michio Kakus bok Quantum Supremacy tillhands,
ligger och flyter i ansiktshöjd, som en manet i Västerhavet,
säker på sitt egensinne,
illusoriskt oberoende av fysikaliska lagar
och kulturella tabun

Sjunkande hissars tunga motvikter
stiger som kärnvapenbestyckade missiler
ur Nebraskas monokulturer
inne i hisschakten

Väl formerade tjänstegrupper
på väg från sammanträden till gemensam lunch
skyndar förbi, axel vid axel,
marscherande som romerska kohorter i täta testudoformeringar;
damer med runda stjärtar
och män med påsättarminer; beslutsamma atriumförflyttningar
i arbetsdagens medio

Hissarna fortsätter att tala för döva öron
om våningsplan
i dova mantrans avlägsenheter,
utan vare sig begripliga betydelser
eller identifierbara känslolägen

Ensliga snabbfotade vitkläddheter
svävar förbi i tysta stelheter
med blickar låsta i smarttelefonernas hypnos


3.
Eftermiddag


Regnets tunga ridåer
drar fram som Apokalypsens ryttare
över Sunderbyns fria parkering kl. 13:30,
som främmande makts hela hänsynslöshet
över armadan av nedkopplade personbilar
i oöverskådliga massor bort genom dunklet;
ja, som en armé av påtända amerikanska ångestrekryter
på stränderna vid Da Nang
slukar skumraskets skurslammer allt hörbart

Sittande på vänt i bilen
i utkanten av tålamodsnarrativet
på den sjöblöta asfalstsslätten
bortom sjukhusets hotfulla skuggor
- som ger intrycket av Manhattans skyline
i en nergraderad tropisk storm,
sedd från andra sidan floden i New Jersey -
löses delar av synfältet upp i migränaurans domning,
medan jag tänker på mig själv som
sittande på vänt i bilen
i utkanten av tålamodsnarrativet
på den sjöblöta asfalstsslätten
bortom sjukhusets hotfulla skuggor

Några gånger når mig de dova smällarna
från enstaka bildörrar som slås igen
någonstans i den kullriga sköldpaddskalemassan
av fordon,
då någon anländer till jobbet eller undersökningen,
eller ger sig av

Jag sitter sitter sitter
i migränaurans identitetsförfrämligande
på den rattlöst rymligare passagerarsidan
i regnets dån
och blåstens bredsidor, i migränaurans våld,
vindrutan nästan ogenomskinlig
i det kalla, oregelbundna ösandet,
när någon kör in och parkerar
diagonalt mot mig, framåt till höger,
utan att stiga ur,
inkräktande på mitt privatliv, min privata sfär,
min komfortzon,
på samma sätt som någon som kommer in
i en i övrigt tom buss och sätter sig i sätet bredvid
- och jag känner mig genast fientligt inställd
till den okände/okända som jag inte ens kan se genom regn
och rutor,
och som själv med säkerhet inte lagt märke till mig
inne i dunklet i min kaross,
bakom rutor som bara släpper igenom förvridna,
obegripliga, ständigt föränderliga former
i rännilarna som letar sig ner över rutorna,
medan min migränattack långsamt fullbordar sin vågrörelse
genom hjärnan
och efterlämnar en känsla av opersonlighet,
försvagad kognitiv koherens
och en vinglig rörelsekoordination,
medan min personliga integritet är fortsatt kränkt
i åtminstone ytterligare en timme,
och jag, i den gradvis vikande migränincidentens slutskede
ändå – positivt nog - upplever situationen i karossen
ute på P-platsen bland hundratals andra anonyma karosser
och de enstaka i tiden och rummet spridda dunsarna
av bildörrar som slås igen,
och synen av några få hukande skuggor
som försvinner in i sina försvinnanden bortöver,
som ett långt, glest 80-talsverk av Morton Feldman,
så här vid 15-tiden i regnet
på en av Sunderby Sjukhus stora parkeringsplatser