Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vita sparvar

Det var tidig morgon när mobilen ringde. Normalt brukar man kanske inte kategorisera klockan åtta, på en vardag, som tidig morgon men vi befann oss mitt i mellandagarna och Sebastians semester sträckte sig hela vägen förbi nyår. Han var trött, väldigt trött. Dygnsrytm hade alltid varit ett besvär för Sebastian och tre dagars ledighet var tillräckligt för att förvandla de få ljusa timmarna i december till sängtimmar. Dessutom var han troligtvis bakfull, flera år har passerat och för varje gång han återberättar historien så innehåller den mer osäkerhet.

”När kommer du och hämtar mig?” frågade Sara från andra sidan luren.
Tröttheten gjorde sig påmind hos Sebastian. Inte nog med att han behövde resa sig från sängen, nu behövde han även resa en timme bort.
”De öppnar inte förrän klockan tio.” Han ville inte ens tänka på detta just nu men Sara fortsatte att fråga och till slut lovade Sebastian att dyka upp så fort han vaknade till ordentligt. För tillfället så önskade han inget annat än att få somna om, i nuläget så finns det inget mer han ångrar i livet än att han inte reste sig från sängen. Men Sara var inte nöjd med detta och en timme senare ringde hon igen.
”Är du på väg?” frågade hon. Sebastian började bli irriterad, Sara var väl medveten om hur dålig hans sömn var. Det fanns ingen anledning för henne att ha så bråttom. Han försökte bara lugna ner situationen, lugna ner den och somna om. Men Sara var inte nöjd och hon fortsatte ringa. Det var otydligt vem som var mest upprörd över den andre. Och telefonen ringde igen.
”Du måste sluta med det här”, röt Sebastian till.
Samtalet bröts. Sara svarade inte ens, hon bara lade på luren. Det tog inte många minuter innan hon ringde upp igen och nu kunde Sebastian höra tårarna. Sara vädjade om att bli hämtad men han förstod inte ens varför. Sebastian försökte lugna ner henne och förklara situationen. En situation som han inte ens förstod, det fanns ingen anledning till varför Sara inte kunde resa ensam. Sebastian minns inte hur det samtalet avslutades, hur mycket han än försöker. Ett vagt minne säger att situationen hade lugnat ner sig och kanske var det anledningen till varför han inte såg problemet med nästa telefonsamtal. Nästa gång Sara ringde så var hon helt lugn, inga tårar och inget tjat. Han borde ha känt igen detta beteende, det hade dykt upp flera gånger inom psykologistudierna. Men Sebastian var trött och utmattad. I stället kände han en lättnad.
”Tycker du att jag är jobbig”, frågade Sara. ”Ibland”, svarade Sebastian. Det betydde inget, han älskade henne fortfarande. Han borde ha sagt det. Kanske ångrar han det lika mycket som att han aldrig reste sig från sängen. I stället så stängde han av mobilen och somnade om.

Det var runt lunchtid när Sebastian vaknade igen. Det första han gjorde var att starta mobilen och skriva till Sara. Svaret kom inte snabbt, Sebastian han både äta frukost och dricka kaffe innan mobilen gav ifrån sig ett ljud igen.

Sebastian och Sara hade alltid haft en trasig relation. Ingen av dem mådde bra när de först möttes och båda två försökte vara ett stöd för varandra. De spenderade mycket tid med att prata om döden, det enda ämnet som kändes säkert i bådas huvuden. Döden var det enda de båda drömde om. Ingen av dem vågade göra något åt saken men det var en konstant önskan i deras huvuden. Sara hade inga planer på hur den drömmen skulle gå i uppfyllelse men Sebastian hade länge tänkt på detta. Han hade gjort efterforskning i ämnet och sen länge bestämt sig för hur han skulle dö. Det fanns till och med en spellista i telefonen för att skapa rätt stämning för tillfället. Allt detta hade han berättat om för Sara, även vilken låt han önskade att begravas till. Sebastian fann en lättnad när han först kunde dela dessa känslor med någon annan, de hade varit instängda för länge och Saras empati var en kram som värmde hela kroppen. Sara förstod honom och han förstod Sara. Det var vad Sebastian trodde i alla fall, han trodde att Sara nådde honom på en nivå som ingen annan gjort tidigare. Och kanske var så fallet.

Mobilen ringde två timmar senare, det var ett okänt nummer.
”Jag är läkare på Lindesbergs lasarett, kan jag ringa upp strax, det gäller Sara”, sa rösten i andra sidan luren.
Sebastian förstod inte alls vad som pågick; vem ringer och ber direkt om att få ringa tillbaka? Hur kan någonting ha hänt med Sara? Hon satt inne på slutenvården där borta, vad kan gå fel inne på slutenvården?
”Är det allvarligt?” frågade Sebastian.
”Ja”, svarade läkaren.
Men läkaren gjorde som han lovade och ringde strax upp igen. ”Vi hittade Sara inne på toaletten, hon hade—”
Sebastian behövde inte ens höra resten av meningen. Han visste vad som hade hänt, han visste exakt vad Sara hade gjort och han visste exakt hur. ”Hon är på intensiven just nu, vi vet fortfarande inte hur illa det är.”
”Hur länge var hon inne på toaletten?” frågade Sebastian.
”En halvtimme”, svarade läkaren.
Där insåg Sebastian någonting som läkarna av någon anledning inte förstod. Sara skulle aldrig vakna upp igen. Allt som pågick då var förnekelse och slöseri på tid.




Prosa av Briskbread
Läst 87 gånger
Publicerad 2023-09-24 18:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Briskbread
Briskbread