Tankarna
springer runt kvarteret

Som en spindel
i ett lämnat rum, utspänt
på stegvisheter,
ser jag mig ur ögonvrån

Rummet
är Allan Petterssons Sonata nr 6
för två violiner
i ett löst spunnet

Jag är tiden den tar,
med naggade kanter, fnöske

I gnisslet står tallarna
ikapp med gruset
runt länslasarettets barnsalar
på 50-talet

Gud sitter vid katedern,
rösten skrovlig av kritdamm
och avhållsamhet,
pappersänglarna fulla med rubriker
och barkbrödtext

Överläraren ger hjärtklappning,
inspekterar,
går i lång, svart rock,
är obestridlig,
kommer åkande från Jönåker

Zenita på kortsidan, vid cykeln,
ljuv,
ger mig blockflöjtserkännande,
och livet står i kulisserna
med kängorna djupt i mångt & mycket,
stött på mått & steg

Vi är i växtvärksåldern,
i förgården till allt ohänt,
men långt bortom;
en annan i efteråtet vid efteråteln,
skruvar sig
allt djupare,
torr i skorvet,
oheligförklarad,
strömlös med spruckna brister