nej jag vet inte om jag är så kärv, jag läser några sidor ur Avgrunden av ljus, fönstret ligger stillat av kalk, fåglarna ligger fastfrusna i himlen, jag tycker om att inte vara någonting, att inte vilja någonting, mitt arbete är onödig utfyllnad, mitt arbete är för de lågbegåvade, de utan några ansikten som redan  är döda, fälten är odlingsbara idag, om kvällarna cyklar en man på en svart cykel på gatan, jag tror inte att han är någon, eller om han är jag det vet jag inte, jag hoppas att hösten blir underbar i år, underbar och kall,
med vattniga nätter där livet rinner ut i mörkret, blir till rymder,
blir till andetag i kvällningen som löser upp sig i solens vemod,
hur vi försvinner sakta men säkert, blir allt mindre och otydligare,
allt detta sköra utplånande som äger rum, i rummen där barnen är övergivna och leker med en skuggvit boll om nätterna, att leva är skört, varje dag är en annan konflikt, hur minnen förädlas till aska, hur skyn bli allt mer monoton och förutsägbart vacker, jag vet inte hur det är att leva utan minnen, utan människorna i minnet,
utan tunnlar och labyrinter som leder till sadistiska trädgårdar där vi sitter på en bänk i eftermiddagsljuset och strör skit i varandras hår, jag vet inte längre hur det är att leva utan minnen, människor som alltid följer med, som alltid är där även om de befinner sig på en annan kontinent, hur jag ibland smyckar dem med lånade, franska fjädrar, avbilder av kråkfåglar som jag smälter in berggrunden, jag kan inte leva i nykterhet, jag kan inte leva alkoholiserad, som om tillvaron är en container fylld med vackra målningar av tomrummet, dina gula skor står fortfarande i hallen, de väntar på dig där,
de flesta dagar saknar jag ingenting, de flesta dagar saknar jag det mesta, sommarens sarkofag där vi sitter i avgrunden och dricker vin, stjärnorna som upphettat formalin i skyn, hur vi äter av varandra i parken, tills vi inte längre kan urskilja varandras ansiktsdrag,