Hjärtat bär mig in i Kuopervagges dal,
tjugo kilo rygg och sexti ynglingaår
dunkande i kroppens kraftprovsbackanal,
när ångan blåser av som i gamla ångloks spår

I farans riktning står nu Kaskatjåkka, tvär och brutal,
men höger axel känner närheten till Drakens branta rygg
Det enda väg som ges går längs en jökekjokkskastal,
som trots sin tvära uppsyn ändå inte är så stygg

Det är bara onsdag, och allt står på tur,
en del dar lägger sordin, för att strax tuta i lur

Varje kliv adderar efterhand sin altitud;
in i tunnelseendets tätning tränger inga ljud
Tigrars balsam bjuder tålmodiga beslut;
på höjdskalans bud biter inget prut

Väl uppe vid plaketten i Tarfalas pass,
reser jag mitt Hilleberg, käkar en masse,
tills morgondagen väcker med stegjärn att ta på,
och kroppen möter vinden ur Svarta Sjöns propos

Det är bara torsdag, och allt står på tur,
en del dar lägger sordin, för att strax tuta i lur

Med taggarna i iskanten vid Kebnepaktes mörka hot
bjuder mig den sprickige sin långa sidmorän
som i sin tibetanska mimikry, och fot efter fot,
för mig längs sitt ringel, åt vilket jag lättad ger mig hän

Det är bara ett liv, och allt står på tur,
en del liv lägger sordin, för att strax tuta i lur