jag samlar på Magdalena Anderssons gula tänder, jag kan se henne ibland där bakom kulisserna, hur hon ligger i sin gummidräkt och svarta läderstövlar, i hennes väska flyter den dyra honungen, jag vet inte om hon var sexig en gång i tiden, en avstjälpningsplats för formalin på hennes bakgård, där barnen leker några timmar om dagen innan de går tillbaka till kontoret, socialdemokratin och dess middagar, den vita maten som luktar formalin, ja alla dessa socialdemokrater runt borden, ett milt eftermiddagsljus lägger sig över deras händer, Magdalena Andersson ser ut som en skolflicka från 60-talet. allting är så praktiskt ordnat, fenomenen, konsekvenstänkandet, framtidsvisionerna, som optiska änglar som öppnar sina kön och droppar sekret över tallrikarna,
      nej vi lever i ett annat land, någon har målat om väggarna,
på skolgården ligger de små pojkarna med sönderskjutna ansikten, den kurdiska mamman på bänken existerar inte längre, Magdalena Andersson uttalar sina djupaste sympatier, hon bär en hatt av inälvsmat, lever, njure, ibland luktar hon urin när hon kommer till riksdagen, om det kan vara meskalinet, de intravenösa hallucinogena drogerna om kvällarna, vacker och lysande sitter hon vid fönstret,
de katatoniska stjärnbilderna svävar majestätiskt i skyn,
allt medan giftet verkar, detta sköna gift, alltid detta sköna gift,