Calle Tovås
Sntderosop3u
r
38h
:
I
l

51
4
0
å
.
0fcf4a4u2

ta
4
0t2
k
8
hhg404246gg9lg3
g
·
Delat med Offentlig
Korrespondentmiddagen
Det var min tredje dag på mitt första riktiga jobb. Någon stjärna hade lyst extra starkt över mig eftersom jag hade fått jobb på landets största och bästa dagstidning. Jag kom direkt från journalisthögskolan där jag avverkat mina 3 månader med bravur. Nu var det dags att visa framfötterna.
Tidningen ledde utvecklingen av den nya journalistiken. En helt ny typ av organisation hade utvecklats och resultatet under testperioden var över alla förväntningar, så strukturen permanentades.
I forntiden hade alla tidningar samma struktur, en uppdelning av organisationen i avdelningar som ansvarade för sina områden. En sportsektion, humorsida, ledarsida, kultur, kriminalitet etc.
Det nya sättet att jobba var att journalisterna flöt omkring de olika ämnena. Det som förut hade varit en sportartikel kunde stöpas om så den passade bättre på kultursidan. En politisk artikel kunde göras om till humorsidorna (det hände ofta).
Personalen var alltså inte indelade i ämnen utan hade en annan uppdelning. En del journalister skrev sanna (eller i alla fall sannolika) artiklar och en del kunde hitta på lite av varje. ”Om sanningen inte är underhållande så ändra på den eller håll käft” stod det på en stor tavla uppsatt på väggen.
Utvecklingen mot detta nya sätt att jobba hade tvingats fram av att sökandet efter nyheter såg likadant ut på varje tidning och fick till följd att det stod ungefär samma sak i alla tidningar. Journalisterna hade slutat jaga omkring och bli trötta i benen för att hitta nåt att skriva om. Nu kunde man sitta bekvämt på kontoret och surfa på nätet. Hände det nåt spännande som också var lite underhållande så skannade man nätet för att hitta det bästa materialet, stöpa om det litegrann så att man inte behövde ange källan. En annan devis som hängde på väggen lydde ”en bra nyhet ska vara både underhållande och lite skrämmande”. Så om alla tidningar jobbade på samma sätt så stod det ungefär samma sak i dessa tidningar.
Lösningen på problemet var lika enkel och uppenbar som Alexanders lösning av problemet med den Gordiska knuten. Man högg personalen i två delar. En del fick jobba på gamla sättet, dvs att ta fram sanna (eller sannolika) artiklar och den andra delen fick friheten att själva producera artiklar efter sitt eget huvud. På detta sätt fick man fram unikt material och kunde köra över konkurrenterna. Tidningen blev störst, bäst och viktigaste på nolltid.
Som ny på redaktionsgolvet fick man tillhöra kategori A som var den del av personalen som jobbade med sanna (eller sannolika) artiklar. Kategori B som också kallades fabuleringskorrarna var vikt för de gamla rävarna på tidningen.
Eftersom tidningen blivit så stor och inflytelserik hade man blivit inbjuden till Vita husets årliga korrespondentmiddag. Problemet var bara att inte hade någon reporter i Vita huset liksom var fallet i resten av världen också. Nyheter från USA fick man via FOX så det vore bara slöseri att ha någon personal på plats.Redaktören hade gått ut med frågan om vem som ville åka eftersom det vore oartigt att tacka nej. Ingen anmälde sig frivilligt. Flyga 8 timmar äta en bit mat och sen flyg tillbaka var inget man gjorde frivilligt.
Jens satt i sin lilla kur och letade febrilt efter något att skriva om när han fick en klapp på ryggen av redaktionschefen.
Jens du är ju ung och sugen på äventyr. Har du en smoking? Frågade chefen.
Jens blev nervös att bli tilltalad av chefen redan på sin tredje dag och funderade vilket svar som var lämpligt här. Han hade sin fars gamla smoking så han svarade sanningsenligt.
Ja chefen. Det har jag
Utmärkt Jens, då ska du få ett viktigt och prestigefyllt uppdrag. På fredag flyger du till Washington och går på den årliga middagen för Vita husets korrespondenter.
Ojdå, vad spännande det kan bli sade Jens.
Redan klockan sex på kvällen var det packat och klart och Jens satte sig framför datorn för att skaffa information om vad som skulle hända på fredagskvällen.
Middagen var en 100 år gammal tradition där man åt middag tillsammans och lät sig förlustas av inbjudna komiker. Journalister i alla tider har aldrig tackat nej till fri sprit så stämningen brukade vara på topp redan vid fördrinkarna. Självaste presidenten brukade också dyka upp och beblanda sig med sina, oftast, taskiga belackare.
Jens tog en taxi redan klockan fem på morgonen för att hinna med planet. Incheckning och säkerhetskontroller på flighter till USA kunde ta tid. Denna gång gick det dock smidigt eftersom de flesta passagerarna var vita i hyn och hade anständiga Europeiska namn i passet.
Han hade inte sovit mycket för han tänkte på allt som skulle hända och vilka prominenta gamla journalister han eventuellt kunde dyka på.
Flighten gick enligt planerna och med en taxi var han framme vid sitt hotell i god tid före evenemanget som skulle börja klockan åtta.
Hotellet låg i närheten av middagslokalen och det verkade som festen redan börjat i lobbyn. Hela baren var fylld med folk som inte gick att ta miste på-journalister. Det kramades och klappades i ryggar och på bardisken stod det shots i långa rader som hälldes ned i törstiga strupar.
Jens tog sitt uppdrag på större allvar och la sig att vila ett par timmar istället.
En dusch piggade upp och smokingen satt som gjuten. Han tog sin inbjudan i handen och slog följe med några andra kollegor. En frisk promenad på 20 minuter till festlokalen verkade vara behövlig för de andra inbjudna.
I dörren kollades inbjudan och ackreditering som tidningen hade fixat i all hast.
Nya drinkar serverades av propra värdinnor som verkade vara välbehövlig efter den intensiva promenaden.Hans promenadvänner svepte glatt i sig 2-3 i ett huj. Minglandet tog slut i och med att de stora dörrarna öppnades till lokalen med middagsborden och gästerna letade sig fram till sina angivna platser. Varje bord var runt och dukat för åtta personer med en namnlapp på tallriken. Jag hälsade på de tre som redan slagit sig ned vid mitt bord, en fransman från Le Monde och en engelsman från The Guardian. Hög klass redan nu vid bordet. Dom ställde lite artiga frågor om min tidning och förundrades över min ungdom. En Vita huset korrespondent skulle vara erfaren vilket jag knappast var. Jag sneglade på de andra tallrikarna och kände igen alla tidningarna. Förmodligen kände ingen av dem till min. Två platser till höger om mig fanns ingen lapp. Jag antog att det var reservkuvert.
När alla satt sig tog kvällens värd till orda på scenen. Det var en känd komiker som hälsade alla välkomna och drog några skämt.
Värden lämnade scenen och musik strömmade ur högtalarna. Det var ”hail to the chief”, alla ställde sig upp och presidenten uppenbarade sig. Det var en lite speciell känsla att vara i närheten av världens mäktigaste man. Han var klädd i mörkblå kostym med röd slips och underligt nog en röd keps på huvudet. Jag undrade vart han skulle sätta sig eller om han bara var där för att hälsa.
Min puls steg när presidentens livvakt pekade på mitt bord. Det kunde väl inte vara möjligt. Till min förskräckelse kom han fram till bordet där vi alla fortfarande stod upp. Han gick bordet runt och hälsade på alla. Mig gav han en konstig blick, förmodligen på grund av min ungdom. Nu såg jag också att det stod nåt på hans röda keps- ”Make America great again”. Nu förstod jag varför det inte fanns någon namnlapp på ett kuvert. Det var där han slog sig ned och vi kunde också sätta oss. Han tog av sig kepsen som dolde en mycket underlig hårkomposition. Håret hade liten gul ton på sidorna men rödare uppe på svålen. Delarna hörde liksom inte riktigt ihop. På toppen var det som han placerat en liten ”roadkill” av någon liten Amerikansk gnagare. Säreget.
Han verkade känna alla förutom mig kring bordet och därför fick jag lite mer av hans uppmärksamhet.
Ahh Sweden sa han. How is communism working for you these days? Any bread in the bakeries? Jag visste inte om han skämtade eller inte. Han log, eller mer korrekt, försökte le. Hans mun blev liksom ett tunt horisontellt tunt streck. Det var omöjligt att läsa av honom så jag sa bara att bröd hade vi.
Förrätten kom in och vin serverades. Presidenten tittade på mig igen och jag kände att jag måste säga något. Jag kunde ändå inte få i mig någon mat. Mina svettiga händer dolde jag i knät och i min tomma mage fladdrade fjärilar omkring.
Jag frågade vilken tid i historien han syftade på när ”America was great”.
Han sken upp och verkade påtagligt nöjd med frågan.
- Du ställer bättre frågor än dom andra murvlarna. Nu ska du få dig en liten lektion i Amerikansk historia eftersom vi har haft så många stora epoker.
Vi kan börja från början. Dom första vita som upptäckte Amerika kom hit på en båt som hette ”Gayflower”.
Uppenbarligen betraktade han inte Spanjorer som vita.
Dom steg iland och satte upp sina tält och började utforska omgivningarna. Ganska snabbt kom dom i kontakt med människor som redan bodde där, men dom var heller inte vita och dom hade inga kors synliga vilket gjorde resenärerna lite nervösa. Det här var ungefär fem, sex eller sjuhundra år sen och var påtagligt nöjd med att få bre ut sig med sina kunskaper om Amerikansk historia.
Jag tänkte komma med någon invändning och fråga men hade lärt mig på journalistutbildningen att inte krångla till det och förarga honom. Ju mäktigare män desto mindre skulle man invända och inte ställa kritiska frågor. Det gällde att hålla dem på gott humör.
Han fortsatte
Ganska snabbt kom de båda grupperna i konflikt och anledningen var mat. Dom vita hade med sig stora tjocka fåglar som dom hämtat i mellanöstern någonstans. Dom födde upp dom i stora burar och såg aptitliga ut tyckte dom röda. Nu var det nämligen så att dom rödas favoriträtt var ”chicken curry” men dom hade ätit upp alla kycklingar eller också hade dom flugit iväg. Dom röda slickade sig om munnen när dom såg dom gödda fåglarna och gjorde nattliga räder för att stjäla dom. Dom vita kom på dom och en väldigt stor tumult startade och höll på flera år. Till slut vann dom vita naturligtvis. Dom röda var så dumma att dom inte hade gevär. Det gick för dom röda som för kycklingarna, dom försvann. Bara några enstaka fanns kvar och dom fick några casinon för att inte ställa till mer bråk. Det är därför vi firar ”thanksgiving”. Det är bara ett exempel när America var riktigt GREAT.
Vi tog några tuggor på varmrätten och han fortsatte.
Nästa stora epok kom när många fler vita kom hit och flyttade söderut. Där började dom odla bomull och tobak. Det gick som smör på export och dom odlade bara mer och mer. Men dom fick problem med tillväxten för att det fanns för lite arbetskraft. Dom grunnade mycket på problemet och insåg att dom måste rekrytera mer folk. Men vart? En av godsägarna sa att i Afrika var det stor arbetslöshet och det kanske gick att locka över dom. Dom satte ihop en armada av fartyg och seglade iväg. När dom kom fram till Afrika så satte dom upp plakat. ”Arbetskraft sökes till det underbara Amerika. Fri resa med mat och dryck och garanterat jobb vid ankomsten” Speciellt ett folk som hade många arbetslösa nappade på idén och gav sig iväg. Dom bodde nära floden Niger så Amerikanerna kallade dom för Niggers. Som lovat blev dom erbjudna arbete direkt vid ankomsten. Dom fick stå på en slags scen och godsägarna fick bjuda över varandra när det gällde lönen så Niggerna blev väl avlönade. Hela södern blomstrade och alla var nöjda och glada.
Presidenten tog en liten paus på pojkrummet och de andra vid bordet började titta på varandra och visste inte riktigt hur dom skulle reagera. Haldol föreslog någon. En annan sa vi måste slå ned livakterna och sno bollen (väskan med kärnvapenkoderna). Dom kom inte så långt i planerna för presidenten kom tillbaka.
Han fortsatte
Ni vill väl höra mera sa han utan att vänta på svar. Niggerna blev så många att dom kände att dom måste organisera sig. Dom vita, speciellt i norr hade börjat stjäla delar av deras kultur, främst musiken. Flera musikgrupper i norr stal utan att skämmas, ”dom rullande stenarna”, ”va?vem?”, ”Bruce sprängsten” med flera. Niggerna bildade en organisation för att skydda sina intressen och särart. Dom döpte organisationen till ”slavery” och blev genast en maktfaktor. Dom vita i norr blev mycket förgrymmade och började kriga. Dom krigade i flera år och till slut vann dom i norr och ”slavery” förbjöds. Dom fick inte ens några royalties. Detta var ganska länge sen. I alla fall före NFL bildades.
Presidenten tog sig några tuggor och de andra vid bordet tittade på varandra under tystnad.
Visste ni förresten att Amerika aldrig förlorat ett krig. Vi har varit med i många och vunnit alla. I första världskriget spöade vi Frankrike. Vi använde ofta eldkastare med olja och då uppfann vi ”French fries”. I andra världskriget var vi lite överallt men vann till lut för vi uppfann en stor bomb som vi släppte på Thailand. Det är därför så många turister åker dit nu. Man blir brun fort och kommer hem strålande. Sen krigade vi i Vietnam många år mest för att ungdomen hemma började gå omkring i långt hår och ha färgglada kläder. Någon ordning får det vara. Vi kan säga att det blev oavgjort där med liten fördel för oss. I Afghanistan var vi länge men det var så mycket berg och så svårt att hitta folk att skjuta på så det var inte roligt. Irak bombade vi sönder totalt och Amerikanska företag ställde upp och byggde fina grejer och vi fixade också demokrati där. Dom är mycket tacksamma. Grenada invaderade vi och efter hårt motstånd vann vi med bred marginal. Vi förlorade bara 30% av trupperna och dom 80%. Vi anföll med 35 000 soldater mot deras 18. Det var överlägset.
Nu tänker jag börja kriga mot Ukraina för att ta Krimhalvön. Hotellbranchen har länge lobbat för det. Dom vill bygga all inclusive för ryska turister som gärna åker dit. Vi har redan byggt proffsiga "all inclusive" som till exempel Guantanamo.
Vi vann också kriget mot drogerna. Vi har världens bästa spioner VIA-very intelligent agents. Det kom massa kokain från University of Colombia tror jag det var. Men det var så dyrt att bara rika kunde köpa det. VIA kom då på att man kunde göra en billigare variant. Ett slags vitaminpiller som även niggerna kunde ha råd med. Först döpte dom det till Prank men ändrade till Crank. Dom mådde så bra av det att dom inte ens behövde ha någon sjukförsäkring. Win-win.
Vi har världens bästa polis. Trots att dom bara har 2 veckors utbildning så är dom överlägsna. All praktisk kunskap skaffar dom sig på fältet. Skjutträningen tränar dom under svåra omständigheter. På natten åker dom in i områden med mycket niggers och skjuter vilt. Träffar dom någon så händer inget. Hur ska man kunna se någon i mörkret.
Presidenten var riktigt uppe i varv och såg sig runt bordet för att suga i sig beröm. Desserten hade kommit in och Presidenten började få ont om tid.
Jag ska avsluta med den största segern- förra presidentvalet där jag fick 120% av rösterna. Största segern i historien.
Nu var jag ändå tvungen att komma med ett inlägg,
Men Mr President det finns väl bara 100% röster, eller?
Han tittade på mig som jag var från Mars och hånskrattade
Det finns 250 miljoner människor i Amerika, tror du 100% räcker då?? Vem har lärt dig det? Hillary?
Middagen var över och vi tackade presidenten för hans genomgång av alla de gånger Amerika hade varit Great.
Jag hade mycket att tänka på under hemfärden. Jag kanske kunde komma över till fabuleringsavdelningen. Jag hade i alla fall fått en lektion i riktigt bra fake news.