allt för många skriver som inte borde skriva, narcissismen är ofattbar, gränslös, böckerna som produceras, ett stort massflöde som från en dunkel fabrik någonstans bortom anständigheten, ingen av de som vill bli uppmärksammade tar någon hänsyn till om de skriver bra eller inte, är de mediokra opportunister som bara vill bli igenkända, existera i ljuset som de tror ska finnas för dem, om det är falskt eller inte spelar ingen roll, om allt bara är en torftig illusion är ovidkommande, gamla bloggare, influensers, journalister, alla som vill bli författare och skriva om sina liv, om sina rum där allt är förutsägbart och stillastående, en armé av likformiga kloner som ringlar likt en oändlig orm till bokförlagen, Alex Schulman som skriver, skamlöst och beräknande, om sin stackars alkoholiserade mor, men som i iallafall hade den goda smaken att göra det efter att hon gått bort, alla dessa i total avsaknad av något reellt, av substans; Sami Said, Agnes Lidbeck, Björn Ranelid, Lydia Sandgren, Andrew Walden, Charlotta von Zweigbergk, Åsa Linderborg  etc etc etc,
liken som sitter tapetserade på väggarna i de litterära korridorerna, uppsminkande till helgon av en feg och skamlös journalistkår,
i formalinburar, i instängdhet, litteraturen har blivit en avstjälpningsplats för narcissistiska sopor, människor identiska med andra människor skriver identiskt med andra människor,
i regimvänliga färger läcker bläcket ut över arken, blir till tomma narcissistiska snölandskap av självbetraktelser, är allt en rymd av statliga schabloner, de som aldrig tar bladet ur munnen, ofattbara skulpturer av ingenting längs Stockholms gator och torg, dekorerade med infantil fåfänga och ängslighet, en hel värld av medelmåttor som lajvar författare och konstnärer, tar varandra på könen tills de spricker av upprymdhet, jag behöver fly,