När solen går ner finner jag ro i mitt hjärta, men jag säger stopp det kan vänta.

Bland dimma och moln ser jag hennes leende och läppar längta efter mig, det är nog därför jag går runt med ett moln över mig.

När solen lyser fram ser jag bara mig och dig i min famn.

Tillsammans igen för att endast blicka fram, över horisonten som viskade ditt namn.

Innan känslan försvann sa du mitt namn och bad mig att få hålla din hand, vad du inte viste var att jag hade redan tänkt om att få be om din hand.

Jag gick ner på ett knä och frågade om jag fick vara din man, men innan du han svara så väcktes jag av minnet av att du redan försvann.