Dagen försvinner med sin sista glans,
himlen slocknar i ultramarin nyans.

Granars siluetter i djupaste blå,
ger en frid svår att förstå.

Älvor dansar nära mitt hus,
klädda i trådar spunna av ljus.

Ligger i sängen med blicken på rutan,
minns ej vad jag blev utan.

Mörkret faller och stjärnorna tänds,
vakan och sömnen åter de vänds.

Sluter ögonen och lyfter i nattens timma,
svävar ut över gläntor och skogens dimma.

Flyger över kojor, vilda och fria,
byggda av rester från eldens ria.

Över skogens tjärnar med näckrosors öron,
som plirar likt björnens ögon.

I fjärran hörs dragspel med skogens blommor,
näckens fiol och trollens trummor.

Färden går nu med hisnande fart,
anländer månen ganska så snart.

Strängen från sängen till navelns kista,
sträcks och tänjs, hotar att brista.

Fallet blir fritt, det svindlar därunder,
returen är över på några sekunder.

Landar i sängen och blickar mot rutan,
det är dig jag är utan.