Vi dansade

i vulkanens

glödande

dödande

öga.

Tiden 

sved isblå.

Oförlåtande.

Dagarna.

Och nätterna.

Mina käras

brinnande kvarlevor.

De löjligt snopna

oseende blickarna.

Allt detta inget

var vårt.

I mina lungor

gul svaveldimmas

giftiga smekning .

Vid kanten

föll jag inte

Jag visste så väl.

Inget mer återstår 

Ändå slutade jag aldrìg

                                       andas in

                                       andas ut

Ändå

lever jag