höst, hög himmel, blått, jag tar motorvägen för att handla på ica maxi, det är en stilla dag, så även jag, dessa dagar tycks komma från ingenstans, dagar som inte är ansatta av oro, som om oron bara hade varit en diffus dröm,, jag vaknar fortfarande tidigt på morgonen, mellan 04 och 05, tar oftast en imovane, när tabletten börjar verka är det som att jag sjunker, som om jag svävat en bit ovanför sängen och långsamt börjar att sjunka ner i den, imovane gör blodet svalt och stillat, jag tänker på den yttersta ibland, oftast om natten när det är som om ingenting finns, och jag vet inte om det som jag längtar efter bär mig eller om det är jag som bär det, om det är en mask, en illusion eller om min längtan är ren, på eftermiddagen satt jag i rummet mot bakgården och läste Is av Sorokin, hans svala och reducerade prosa är behaglig, den handlar om en sekt i  Moskva som tillfångatar människor och hugger dem i bröstet med en ishacka, och om hjärtat börjar sjunga så låter de dem ansluta till sekten, om hjärtat är tyst så dödar de dem, litteraturen är ett stilla rum med ljusa väggar, jag ska kontakta målaren idag om köket, har bestämt att jag ska ha snäckskal 569 på väggarna, en gråbeige färg som dämpar det intensiva vita, blommorna på balkongen har vissnat, det är inte blommor längre, rådhusklockan slår två slag för 15:30, en dov ödslighet fortplantar sig över landskapet, ljudet av tid som alltid låter på samma sätt, ljudet av tid med samma identiska, monotona klang är en avbild,
en återspegling av det stillastående som livet i en stad i Helsingborgs storlek utgör, rådhusklockan gör mig dyster, och smärtsamt medveten om var jag befinner mig, mitt liv i en stad där allt är gjutet, på förhand givet, en alldeles bestämd kategori med väggar av sten,
jag har börjat läsa en ny utgåva av Orons bok, den innehåller fragment som tidigare inte publicertas på svenska, jag läser och konstaterar att översättningen inte är lika bra som i den första utgåvan, men fragmenten är underbara, Nietzsches skugga vilar mellan raderna, men Pessoa är varmare och mer harmlös,
den portugisiske färgpaletten tecknar Nietzsches filosofiska utläggningar i en mjukare skepnad, ikväll ska jag laga pasta carbonara, sedan försjunka framför min underbara tv, kanske några rader i orons bok innan jag somnar, Pessoa är min nattlige vän,
den melankoliska stjärnhimlen som spänner över Lissabon,
de ensamma kvällspromenaderna vid hamnkvarteren i Baixa,
den underbara flykten från min egen depraverade tidsepok, hur min värdighet kommer till utryck bara genom min blick, och ångesten blir något skönare, något uthärdligare om än bara för några ögonblick,
jag känner mig sorgsen över att jag aldrig kan läsa boken för första gången igen, men jag känner en subtil glädje över att en del böcker är som byggnader, står vid vägens ände som om de alltid har väntat på oss,