Här sitter min polare Paulus och jag och löser Sudoko. Jag ser att han gärna antecknar lite varje gång tankar flyger på

- Du Paulus?
- Mmm..?
- Du skriver så mycket.
- Ja, det hjälper mig att tänka.
- Mig också.

- Det finns så mycket förljugenhet i världen, Moa. Sånt man inte pratar om. Ondskan griper oss alla.
- Så tänker jag också. Ofta. Och det som gör mig mest upprörd är när den kläds i godhetsdräkten. Det vi kallar godhet och kärlek döljer så mycket maktspel. Det gör mig förtvivlad. Det finns liksom inget att slå ner på. Som att boxas med en bomullsmadrass.
- Jag tror inte de menar illa, Moa. De bara känner inte sin egen mörka kraft. Men när jag skriver sånt i mina brev, så blir människor upprörda. ”Skulle vi vara sämre än Korintarna,” tänker de.

- Det är nog mänskligt att göra så, Paulus. Jag tror det. Man vill så gärna försöka gott. Det vill jag också. Vara en bra mamma, en bra vän, en god älskarinna. Men jag orkar inte riktigt. Tiden räcker inte till. Och tröttheten tar över mig.
- Jag vet. Och i den kampen att försöka hålla godheten uppe så vissnar den. Man missar mötet. Närvaron i stunden.

- Du har så rätt. Som vanligt.

- Jag föddes in i ondskans förljugenhet, Moa, glöm inte det. In i ett system där religion är makt. Allt kan ske i dess namn. Själva konstruktionen blir så stor att den måste skyddas från sanningen.
- Det gjorde jag också. Du är ett vapen i min värld.
- Ja...Du ser så svårt det är.

Vi suckar djupt och återgår till att lösa sudoko.