Det var i den djupaste ryggens böjning
en morgon när solen var tyst

Vi plockade grenar ur gruset
som alltid vi gjort förut

mina tårar vätte mot söder
min tanke svarade viskande ömt

du stängde porten och log

så länge hade vi letat
sökt efter bortglömda spår

aningslösa och unga
på jorden blev ännu en vår

Vi satte oss ner i varandra
lät vinden ta stryk i extas
mojnade vilsamma sånger

dog
och uppstod igen

Liv
du är större än jag

viskade du efteråt


Sen plockades grenar ur gruset
ur gruset kom också jag

ur boken: Mellan Rummet (2011)