"Orkar du verkligen gå och titta på skor idag?" frågade Herr Bachelor Fröken Svårmodig.

Fröken Svårmodig kände en viss ångest över att lämna huset, men hon ville gärna ut och gå med Herr Bachelor.

Några dagar tidigare hade Fröken Svårmodig hittat ett par skor av ett märke hon tyckte extra mycket om, men hon tyckte att de var för dyra och lämnade affären utan skor. Affären hade legat på vägen hem när hon köpte sina sista julklappar, så hon hade mest nyfiket tittat in.

Några dagar senare diskuterade Fröken Svårmodig och Herr Bachelor att Herr Bachelor hade ett större utbud av skor än Fröken Svårmodig och Fröken Svårmodig nämnde att hon hittat ett par skor hon inte köpt. Herr Bachelor sade då att han ville att de går och tittar på skorna och att han ville köpa dem som en tidig födelsedagspresent till henne.

Fröken Svårmodig skämdes över att alltid få fantastiska gåvor av Herr Bachelor, men hon såg till att använda dem väl och många år.

Så Fröken Svårmodig stod i garderoben, den började bli ett berg av kläder igen, och valde mellan kläder. Det var varmt ute. Hon ville välja något som gjorde att hon inte såg så tjock ut för hon skämdes så.

När kläderna blivit utvalda och handväskans innehåll kontrollerats konstaterade hon att de kunde bege sig.

Kakaofärgade ögon hängde över soffryggen mot köket och inväntade den stora belöningen för att hon blir själv, stekt sötpotatis.

Herr Bachelor lade sötpotatisen i matskålen och sade åt Kakaofärgade ögon att vänta.

Fröken Svårmodig tog nycklarna och hoppade i sina gympaskor. Herr Bachelor stängde vardagsrumsdörren och sade "varsågod" innan han tog på sig skorna och de gick ut.

Fröken Svårmodig låste dörren och tryckte på hissknappen.

När de kommit ut på gatan gick de ner för backen och fortsatte mot tågstationen. De skulle inte åka tåg, men korsa järnvägsspåren innan de kunde nå fram till parken som låg på vägen till affären och den delen av staden.

De kom till parken som var överfull av folk med cyklar, hundar, badmintonspelande människor och picknickande människor.

Fröken Svårmodig kände sig lite nervös. Hon hade behovsmedicin med sig, men lät bli att ta den.

De promenerade genom parken och kom till korsningen som ledde in i den stadsdelen där affären låg. De valde att kors vägen igen för att inte trängas lika mycket.

När de kommit fram till affären pustade Fröken Svårmodig ut. Det var inte en människa där.

De gick fram till skorna hon hade tittat ut och Fröken Svårmodig frågade om Herr Bachelor åsikt och han sade att det var skor som jag aldrig tittat på förut, men att de var jättefina.

Butikspersonalen hämtade skor för mig att prova. Jag provade och gick runt och det kändes som om det var hennes skor. De betalade i kassan. Hon bytte om till skorna direkt och lämnade lådan. Skorna hon hade haft på sig lade hon i en shoppingkasse hon fått som gåva av affären.

Det började knorra i både Fröken Svårmodigs och Herr Bachelors magar, så de bestämde sig för att ta take out och sätta sig i parken innan de gick hem igen. Det blev mexikansk snabbmat.

De letade efter någonstans att sitta i parken. Det blev vid fontänerna. De avnjöt maten och drack varsin cola.

"När kunde vi senast göra dethär?" frågade Herr Bachelor.

"Det är ett par år sedan." svarade Fröken Svårmodig.

De letade upp en soptunna och tog varandra i hand och gick hemåt. Det hade bara gått två timmar, men det hade varit två bra timmar. Sen hade Fröken Svårmodig havererat och vilat på soffan.

...men det hade varit en fin dejt och skorna var fantastiska, precis som Herr Bachelor.