Jag tror inte jag har varit redo förrän nu. Nu är kanske inte den tiden som har bäst förutsättningar för det jag önskar, men det är rätt tid för mitt härjade sinne är under kontroll.

Kroppen reagerar på de piller jag stoppar i mig. På både bra och dåliga sätt. Jag har under ca 3 års tid experimenterat med diverse medicinkombinationer, men har inte hittat något som funkar bra. Nu varande medicinering har jag haft förut och jag är inbegripen med att det inte gick hundra procent bra, MEN den höll mig borta från sjukhuset ett par år, så det kanske är värt att pröva igen?

Vissa av de mediciner jag prövat rör till det i hormonerna så att mensen försvinner. Jag hade en period då jag var utan mens i 10 månader. Då visste jag ingenting om den biten.

En sak jag inte heller viste var att hunger och sånt skulle bli outhärdligt och att jag skulle gå upp i vikt. Det har varit allt annat än roligt.

Jag dreglar extremt mycket. Det är ganska omysigt att vakna upp i en pöl av dregel, så jag försöker använda en handduk för att inte dregla ner själva kudden.

Den medicinen jag nu har återgått till hade en ovanlig biverkan som drabbade mig. OCD (tvångssyndrom). Det var outhärdligt och ångestfyllt. Än så länge verkar den biverkningen inte ha återkommit, men det kan också vara så att den återkommer eftersom jag hade medicinen flera år och att ta den medicinen i flera år kan ha spelat in.

På den positiva sidan finns saker som sömn, att ångesten är under kontroll, mina tankar håller sig till "normala" saker.

Det är dock sånt som rubbas om jag glömmer min medicin. Även om jag bara glömmer en liten dos. Sen kommer gifttankarna och jag får sakta fnatt. Jag begriper inte själv att förnuftet flugit sin kos och jag får svårigheter att förstå min omgivning. Det är vad som händer strax innan jag har behövt bli inlagd.