Iskallt
Svaret kändes som en örfil
"Vi kan eventuellt neka dig vård eftersom du har en psykiatrisk åkomma."

Vad har jag gjort som är så fel?
Varför är det mitt fel?
För jag kan inte bestämma att jag blivit sjuk?

Jag har aldrig varit våldsam.

Jag har varit så rädd och självmordsbenägen att jag har fått hamna i isoleringsrum och bli behandlad med ECT...

MEN

Jag har aldrig gjort någon illa.

Rädd.

Ja, det har jag varit.

Livrädd.

Jag har hamnat på sjukhuset med polis och ambulanseskort efter självmordsförsök.

OCH om en vårdinrättning för mödravård vägrar ha med mig att göra känns det inte mindre skrämmande.

Jag står där. Helt ensam.

Det är tur att jag har en bättre hälft.

Och det är tur att det finns fler sjukhus att vända sig till.

Vem ska få MIG att känna mig trygg?

Vi ringde ett annat sjukhus som försäkrade oss om att de skulle bemöta oss väl. De sade att vi inte skulle oroa oss för mycket.

Jag har min bättre hälft sedan 12 och ett halvt år tillbaka och en liten filur vi fostrat sedan tre och ett halvt år tillbaka.

Jag är medveten om att jag aldrig kommer bli helt frisk, men jag har ett stöttningsteam i form av min bättre hälft, min familj, hans familj, läkare, psykolog, hemsjuksköterska. Är uppmärksam på tidiga tecken. Vilket omgivningen också är.

Jag är på sjukhuset och tar blodprov och träffar läkaren en gång i veckan. Jag har hemsjuksköterska två gånger i veckan. Jag går till psykologen en gång varannan vecka. De är snälla och hjälper mig och är uppmärksamma på när något är fel, men nu känns det som jag hittat rätt i medicinerna. Jag följer ordinationen också. Jag blir påmind så jag inte glömmer.

Det är väl snarare efteråt som jag är rädd för förlossningsdepression eller förlossningspsykos, men jag har ju mitt stödteam.