Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Reklambyrån"

 

 

 

 

jag hade gett mig i kast med att skriva en ny version av Kafkas "Processen", jag tyckte att den var rätt ålderdomlig och behövde uppdateras för att bättre passa vår tid,
det var en mörk och tyst höstdag, november tornade upp sig som ett lik från det förgångna, en fuktig kyss från avgrunden, jag satt i det lilla rummet på vinden och skrev, otaliga gånger skrev jag om mitt manuskript, på något sätt var det svårt att föra in Kafkas karaktär i tillvaron, Josef K i en tillvaro med barn varannan vecka, Josef K som var på ica max och handlade mat därför att inflationen var hög och priserna var vanvettiga, hela arbetsprocessen såg ut att köra fast,
jag visste inte vilka vägar jag skulle ta, om jag var tvungen att fiktivt omskapa Josef K, som en man som bodde i isolation på landet,
som aldrig pratade med någon och som bara hade en skock kråkfåglar i det nakna trädet på bakgården som sällskap, de ljusa fälten han gick vid på dagarna var ödsliga och vidsträckta, oftast var landskapet tyst och befriat från några yttre impulser, Josef K på landet kände sig förföljd, han kände att en intensivt fördömande kraft var efter honom, men var allt bara en dröm..? något som bara pågick i hans eget huvud..?  han funderade på dessa spörsmål när han gick till den lilla lanthandeln för att hämta mjölk……nej, "Processen" på landet verkade inte utveckla sig till den utomjordiska blomma jag hade vid min inre blick, var jag tvungen att dekapitera även honom, manuskriptet förblev liggande i lådan,
    det spred en mörk doft av misslyckande i rummet, och mitt ansikte blev allt diffusare, jag hade intalat mig själv att skrivandet skulle göra mig klarare, att jag skulle lossna från omgivningen, träda ut ur det som omgav mig som ur en målning av Lars Lerin, men istället fördunklades allt, jag kände mig fattigare mentalt, mina känslor utarmades och jag ville dra mig tillbaka från världen, drömmen om Josef K som skulle resa sig ur sin grav och klä sig i hipsterkläder och odla skägg var avlägsen, han skulle aldrig bli marknadsförare,
han skulle inte leva med två barn varannan vecka, stundtals skulle han möjligen känna sig förföljd men då av helt andra orsaker, som att han inte hade betalat fakturan från elbolaget i tid, eller inte hunnit hämta ett av barnen från karateträningen, Josef K var ett omöjligt lik att återuppliva, och även om man lyckades så kunde man vara säker på att man snart skulle se honom i ett talkshowprogram med Bianca där han beskrev sin förföljelsemani men att han nu börjat må bättre därför att han börjat med antidepressiva.
     jag satt vid skrivbordet och funderade på nya idéer, andra verk att väcka till liv och stöpa om i en ny skepnad, kanske "Brott och straff" av Dostojevskij, där Raskolnikov levde och studerade i Helsingborg, där han på dagarna funderade på om han skulle mörda en tant som stått framför honom i kön på ica och inte förstått hur det gick till när man betalade med betalkort så att det tog väl över 7 minuter innan hon var klar,  han skulle stå gömd och vänta på henne i trappuppgången när hon kom med sin rullator, när hon var på väg in i hissen skulle han hugga henne i huvudet med en yxa.,, jag lutade mig tillbaka och lät idén vidareutveckla sig i mitt huvud, när en idé väl har fått fäste i hjärnan är den som mögel, den kan växa okontrollerat även när man vänder blicken åt ett annat håll,
bra mögel kan man ha på kexet till ett glas rött, dåligt mögel måste saneras med en särskild saneringsfirma, ibland måste man bryta upp alla vägar och tak för att få bort det, svart mögel är toxiskt och man bör handskas med det med varsamhet, jag kanske borde skita i att skriva någon roman ändå, men samtidigt kände jag att idéerna ropade till mig från fjärran, om inte Josef K eller Raskolnikov så kanske Henry Chinaski var bättre lämpad för mitt återupplivningsprojekt, jag kan kunde redan se honom på gatorna och torgen där jag bodde, där han satt inne på Bruket och drack latte och skrev på sin laptop, och istället för ”Postverket” skulle boken ha titeln ”Reklambyrån”, jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, jag började känna de beryktade rysningarna i kroppen,

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 54 gånger
Publicerad 2023-11-09 11:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP