Jag fick av en vän en underbar gåva.
Den stod där så vacker och ljus.
Band utav siden och omslag av guld.
Den präglade allt i mitt hus.

Jag ställde den på en hög pedistal.
Och männ'skor dess skönhet beundra.
Jag ofta vid gåvan vila’ min blick.
Men frågade aldrig.
Vad var det jag fick.

Och åren förflöt och någonting hände.
Det vackra det blev som förbytt.
Färgerna flagna' blev gråa och bleka.
Det yttre blev gammalt och sprött.

Med mycken omsorg, och möda. Jag försökte att få som det var.
Men tidens tand den gick inte att stoppa.
En dag var ej omslaget kvar.

Då såg jag att innanför omslagets yta.
Fanns den sanna gåvan jag fått.
Det var en gåva som funnits för evigt.
Den jordens begränsning tog bort.

Det finns ingen början. Det finns inget slut.
Allt är för evigt ett Nu.
Det finns ingen tomhet.
Det finns ingen död.
Bara stor kärlek i ett enda Du.

Två stycken ord med ära och makt.
Säger just det jag nu vill ha sagt.
De säger att någon för evigt finns där.
Orden som sades, de var att:
"Jag är"