Det är kallt

Tiden är uppdelad i gång efter annan:

En ensam häst statyerad mitt i livet,
utan talan

En ung dag stelfrusen i hagen

Jag inbyggd, automatiserad, usträckt i rummet
Det är inte bråttom, jag skyndar förbi

Mina barfötter sysslar med en hel kropp

Snarstuckaturerna i Råneå kryper i kyrkomörkret,
aldrig mer betrodda med troende

Ensamma spritfester står utglesade i Vuoddas & Mårdsel,
hålögda bortom all bäddning

Jag behåller min plats i mitt kön

Det är riktigt kallt i Rikti-Dokkas
Jag tänker på skogar, svepta i tunna snötäcken,
genomkorsade av Hoojaskotrade norrbottningar
med flicktycken

Övervåningen står i förbindelse

Trappan är på väg upp med snabba steg

Nattens minnen pallrar sig ner i köket

Kaffe