För alltid idag ertappad i den goda evighetens bdsm, regler jag försöker följa men missuppfattar, svarar sällan nej, i den omslutande och avskiljande ensamheten, jag som har skrivit dikter längs ryggraden, står besudlad, längtar till ljus, står i skuggan av, familjehorans cinematiska charlanterier.

Vår kärlek, inbillningsfoster av ännu en bruten familj, vi åstadkom ingenting omöjligt, ingen har fått läka, nervtrådarnas fullbordade självmord, hänger, greppar tag, i frontalloben, hopplöst någon jag vill vara, att vara ansiktslös men samtidigt ge till världen, gormar i det regn som ville göra dig lycklig.

För alltid idag är min identitet av kaos, den som har irrat runt, onanerat min nostalgi till självutplånande romantik, i en jojos insomnia, min rastlösa rastlöshets alla rädslor, allt är fantasier, min älskade son.

Att undvaras ett löfte, intalar jag mig själv, att det finns en oas i mitt inre liv, det som ropar lystet, och med stor integritet, låtas längta tillbaka.