Det är femton minuter kvar tills jag ska hämta dem. Jag brygger en kopp kaffe som jag egentligen inte behöver, för att fylla ett tomrum, skapa momentum. Jag planerar ett restaurangbesök efter förskolan, för att vår tid tillsammans i lägenheten ska bli kortare, min och mina pojkars. Sedan ska de sova och jag behöver inte skämmas något mer. Mitt hem, mitt varande, var en utsmyckad elefant - nu bär jag ibland på en känsla av ingenting. Av absolut ingenting.