Jag ser
hur språket vänder på klacken,
marscherar ut ur rummet

Jag hajar till
när språket sätter den sidan till,
vänder sig emot mig, går till attack
med otydliga argument,
svepta i invektiv & förbannelser

Jag hör språket
när det talar för sig självt, uppjagat,
rött i ansiktet inne på Centralens betaltoalett;
hur det tvår sina händer i oparfymerad handtvål

Det finns språkformer
som bäddar med dagstidningar och reklamblad
i våldskapitalets urinstank under broarna
i vardagspinans nollpunktskatedraler

Jag sniffar språket
upplöst i stadsdelarnas doft av lacknafta,
i meningsbyggnadernas T-spritruiner;
stumt & avslutat
i den brutala strålglansen
från efternattsmörka stadskärnors skyltfönster
i sena novembers vidögda blindo,
söndrat & ihjälfruset i kalla satsdelar

Jag hör afasi & hörselskador
dela på osagt och svårtytt
långt ute i långt gångets långa skuggor,
pränt fallande i åldriga livs släpljus

Jag hör stammgästerna
upprepa stavelser hos talföra logopeder;
men hör den förunderligt fristammande Sonnevi på Rönnells
entonigt & perfekt mässa sig genom sina recitationer,
som en AI-avatar på en skärm

Plåsterlapparna dinglar från talsvårigheter
i språkvårdens flockblomstriga tolkningsföreträden,
linoleummattade, avdelningsföreståndna,
medan de lobotomerade står i fönstren och visslar, avmätt

Jag viker talesätten som servietter
vid Nobelmiddagens pissnödigheter;
tar emot teckenspråk i migränaurans riddarsalar;
släktband & egennamn bortförklarade;
skaror av nobelpristagare abortförklarade

Språket springer undan, växlar svart,
återvänder med fjärran uttal,
kommer i bokstavsklammeri, skingras
i nynakna neologismer
som väller ut som bakterieodlingar i petriskålar
och bekämpas av traditionsbårbärare

På järnverk & akademier, i gängkriminalitet & krigsbrott
virvlar fackspråken som vildvindar & tornados
i Texas & Oklahoma

Trött på utsagor, vittnesmål & domslut
går jag vilse i eleganta lösningar
hos Jalal al-din Rumi & Shinkichi Takahashi;
kommer till ro
i Ram Narayan & Suresh Talwalkar
medan en kall toasits bjuder motstånd
mot en taoists annalkande skitnödighet

---

“Språket är en knyckig dans,
klapp i händer,
rullande ögon,
radiovågor över skogarna

Kosmos vrider och vänder
på sina stavelser,
som en nyfiken orangutang

Jag stänger på minus sju känslor
med orden på lösdrift,
tankarna i högläge,
kroppen sträckläst”

[Ingvar Helge Nordin ur Avdrift]