Texterna
i mina skuldror;
evokativa, nedärvda huldror

Kamrat Kropp dryper över träsket,
merinoerad, svettvägd;
skidspåren minnen av ansikten
i ögonhöjd; alla mina egna
bakom linserna,
vattnen drömskrovliga,
rappade i gryningens isländska textur,
läskpapperstätt hudanslutna
ur nätternas ylande ytor, dataslagna
till oigenkännlighet

Själv är jag försöksutskriven
ur döden
i en egen equin tanke;
slår min hovar,
stegrar mig inför valfria alternativ
som för till rökverkskursen i Kursk
och en rödbrusig papyrossekvilibrist
som spelar Moishei Vainberg på stalinorgel

Katedralvalvet står utspänt
uppe i skuggorna
när porten sjunker in bakom mig
som ett ortodoxt beslut

Tankarna sänker ofrivilligt rösten
i arkitektur och påbud
tunga som kontinentaldrifter,
tomma som sockervadd

Prästen står utklädd
i predikstolen
och tänker på sädesavgångar;
skiljer ut äldre damer i söndagskläder,
fantasifullt bakmufflade,
gömda i dagens text med bakarna bara

Jag målar in mig i dikten;
har till sist bara en bokstav kvar; Ö
för en sista tillflykt,
robinsonkrusad med tarmen full av nödlägen
och manligheten i en upprätt position