Hennes ansikte
borde vara rynkigt
Hennes hår
borde vara grått

I hennes ögon
speglas det förflutna,
likt en bortglömd sång

Bortträngda minnen
sipprar snart fram
Hon hade glömt bort
sin barndom, det liv hon en gång haft

Hennes så förr vackra yta
spricker nu med ens
Det vackra leendet hon haft
slocknar likt ett ljus

Melodin slutar spelas
Ögonen sluts snart
Hennes grå ögon är trötta
på att vara världens ideal

”En perfekt yta är allt”,
skulle hon förr ha sagt
Men nu börjar hon åldras
Och det inre kommer fram

Snart hon ligger och sover
dödens eviga sömn
För hennes otroliga skönhet
tog här vid döden slut