Tusentals maskar uppstår
kläcks ur livets desperation
föds ur skrikande spricka i intet
tvingar en vridning ur sig själv

I åratal har de förtärt och livnärt
sig på
hemligheter och misär
i gravarna

blekt blå sken
om de
sammansvetsade gångarna
under marken
när månen lyser
genom mineraler

Från ett öde till ett annat
frälser de med omättad hunger
och
frigör det förflutna