Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Syster Yster och Jackson Pollock

 

 

 

 

när livets skuggbilder passerar framför mig under dagen så försöker jag finna en tråd som når in till mina emotioner, med vilken jag väver ett mönster som till en början är diffust, som till en början inte säger någonting, men efter hand som jag spinner vidare i min fantasi, så ser jag hur skepnader och former börjar synas, någonting uppenbarar sig som legat höljt under mitt vardagliga medvetande, i skrivandets ögonblick manifesterar sig bilder som är vävda av emotionernas sytrådar, ett stoff som normalt sätt ligger i dvala, som inte kan skönjas i tillvarons sömngångaraktiga lunk, då kan andra aspekter framträda, ett annat ljus som faller in från sidan över min gärningar och mitt liv, och allt eftersom jag nystar upp tråden, ser jag hur den är förbunden med andra trådar i andra texter av andra författare, mitt alster rotar sig i ett osynligt system av influenser som vävts samman till något som liknar en individuell produkt, men denna individualitet förefaller till stor del vara en chimär, det är en märklig känsla när jag tänker på om jag skulle skriva en bok någon dag, att stoffet skulle utgöra ett nätverk av trådar som rotar sig i läsarens hjärnbark och förbinder denne på ett intimt sätt med verkets substans, trådar vilka läsaren sedan eventuellt använder för att väva samman sin egen produkt, kanske är det kulturella skapandet det mest intima vi har, där det som vi misstar för individualitet till stor del är en omkonfiguration av andra författares stoff, vad i det jag gör existerar egentligen som mitt eget? är jag bara en svamp som bottnar i tunnland efter tunnland av det osynliga mycel som de yttre influenserna utgör? och om det finns en gud kan han då med blotta ögat skönja allt detta mycel som existerar under våra gärningar?
ser han detta intrikata nätverk direkt som om det vore en målning av Jackson Pollock? kanske är jag till stor del en chimär,
kanske är jag mest ett sammelsurium av tidigare gärningar som ägt rum på jordens yta långt innan jag fanns, jag skriver och jag tror att jag finns, men i själva verket så sker något annat, ett subtilt skalv i underjorden, tusentals mil av fina, osynliga trådar som börjar att vibrera, sträcker sig tillbaka till Upplysningen, tillbaka till Galileo Galilei och Newton, sträcker sig tillbaka till de första grottmålningarna i människans begynnelse, så avlägset men ändå så nära, ett vagt, uråldrigt ljus vid mina fingertoppar, kanske mer verkligt än vad jag själv är…?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa av Androiden VIP
Läst 38 gånger
Publicerad 2023-12-04 10:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP