En fågel viskade efter sömn att du bjuds på resor ibland.
Det högg lite men jag är inte svartsjuk däremot avundsjuk.
När det var jag var det väggar efter sju.
Samma fågel sa att hon inte längre var orolig, för du verkar vara väldigt kär.
Det knöt sig lite i magen, men gick över relativt snabbt.
Så relativt som ljuset är.

Jag ska inte säga nåt.
Inget alls om kämpandet ni har.
För det vet jag föga om.
Men ibland känns det.
Känns som att vi aldrig fick skörda det vi två faktiskt sådde.