Det har gått en månad sedan jag kom hit. Det har varit tuffa tider med ECT. Det hjälper, men rädslan gör att man nästan fryser fast och tårarna rinner.

Detta var min tredje behandling med ECT. Denna behandlingen bestod av sju omgångar.

Beroende på huruvida man får ECT på förmiddag eller eftermiddag får man ingen frukost eller lunch och vattnet stängs av, då man som vid alla sövningar ska vara fastande.

Det kan låta drygt, men när man är psykotisk har man annat man är upptagen med. Det blev bestämt ganska omgående att jag skulle få ECT igen.

Sjuksköterskorna inspekterar så man inte har bh på sig och att man gått på toaletten en sista gång innan de drar fram en bår, vilken man får lägga sig på och de sätter ett dropp.

Läkaren och en av avdelningens sköterskor kör en genom korridorer till operationssalen. Väl inne i operationssalen spelas det behaglig musik och man frågar om mitt namn och om jag vet varför jag är där. Har jag bh på mig? Har jag löständer?

Jag skakar på huvudet och gråter.

Sjuksköterskan tar fram en pärm med information om mig. Jag är alldeles för rädd för att kunna fokusera, men alla verkar veta vad de vill höra och vad som ska göras.

Läkaren från avdelningen klistrar dit sensorer i nacken och på huvudet. Han blöter en bomullstuss och baddar tinningarna och fäster två stora elektroder. ”Det kommer gå bra.”

När anestesiläkaren fått höra allt säger han ”Du ska bara sova. Vi är många här om något händer. Allt är som vanligt. Nu får du medicin som kommer göra dig sömnig.”

”T. Jag vill träffa T.” Säger jag och fäller en tår. Det smakar kemikalier i munnen innan jag försvinner bort.