Det visade sig till slut

när själen slog en knut

att mitt liv med den käraste vännen

den sista för mig av de finaste av männen

var ett påhittat Samarkand 

utan den utlovade oasens törstande rand

en lersörja utan ljus för små tårnas sirlande sand

ett stormigt hav utan strand

nu må jag inte leva mer

min själ mäktar inte fler

den kärleken kommer inte tillbaka

jag har fått min beskärda kaka

Jag lägger mitt arma hjärta till ro

en törnetagg har lindats omkring den blödande

i flera tusende år sövande

som en vass naggande smärtsam klo