Vad spelar det för roll om man har en sprillans ny Ferrari när man hela tiden får punktering?
Kamraterna sjunger för vi har tagit studenten fy fan vad vi är bra, och själv ligger man gränspsykotisk och bortglömd på en psykiatrisk klinik med demonerna som terroriserar och man är feldiagnosticerad så man får inte rätt medicin. Vad spelar det för roll om man är en god människa med en vacker själ när den hänsynslösa psyksjukdomen har slagit klorna i en och har kommit för att stanna? Sitta ensam i sin klaustrofobiska etta i miljonprogrammet och lyssna på The Stooges sommaren 1985 och dricka äckligt billigt vitt vin och lägenheten svajar av gränspsykos och telefonen som nästan aldrig ringer. Kamraterna festar hela sommaren fy fan vad vi är bra. Vad spelar det för roll om man har en sprillans ny Ferrari när man hela tiden får punktering? Vad spelar det för roll att man har en familj och släkt när de inte tycks bry sig ett minsta skit i förnekelsens och positivismens och optimismens blinda och döva Sverige? Om ett drygt år så kommer det psykotiska sammanbrottet, det som bara inte får hända. Hur ska man kunna hjälpa en 20-årig kille som bara som besatt förnekar att han lider av psykisk sjukdom? Skriva på papper för tvångsvård? Ja det hade varit det bästa alternativet med facit i hand. Vad spelar överhuvudtaget någon roll? Man cyklar omkring genom stan på måfå som om man söker och hoppas på ett fantastiskt mirakel.
Man måste ju sysselsätta sig med någonting.
Vi år ju alla människor. Helt värdelös är man ju inte. Man sugs in i den demoniska tapeten.
Man slutar att tvätta sig och borsta tänderna.
Man är 20 år gammal och en våt fläck. Psykiskt sjuka människor måste ignoreras och isoleras och kom inte och säg att vi har gjort något fel!
Det ordnar sig säkert. Gud ordnar det bästa för Johan som bara är inne i en jobbig fas av mognad och det där med att bli vuxen. Så han behöver få vara ifred i sin mysiga lägenhet.
Bipolär depression och gränspsykos det är minsann inte så mysigt, man vaknar vid lunch och undrar i fall man verkligen existerar. Mamma är iskall. Syskonen är iskalla. De så kallade vännerna lever de fortfarande? Hela bostadsområdet vibrerar av en surrealism. Om jag bara hade vetat hur otroligt farligt jag levde.
Pappa som tog livet av sig när jag fyllde 11 år.
Mamma som var traumatiserad och stängde av. Jag som i min traumachock inte hade någon att vända mig till. En styvpappa som mobbade mig. Overklighetskänslan. Jag började stänga av jag också, en underbar gratis drog för den som inte orkar finnas till och som bara skiter i allting. Konsekvensen blev en eskalerande psykisk sjukdom. Mamma surfade fram genom livet i någon slags gudomlig parallellverklighet långt bort. Ett mysterium att hon aldrig fick ett sammanbrott.
Så ut bara med den sjuke sonen, en etta i Varberga det blir toppen och finemang. Jag sugs in i tapeten där djävulen bor. Jag var inte mogen och i skick för att flytta hemifrån. Men nu sitter jag här med två flaskor Tirnave med The Smiths Meat is murder på stereon och försöker enträget intala mig själv att läget är under kontroll vilket det inte är. En hel sommar 1985 och ingen kommer och hälsar på. Det ordnar sig. För det måste ju ordna sig. Trygghetsnarkomanernas ständiga svek. Deras sjukdom. Sverige. I Sverige fungerar det så. Om man är annorlunda så fryses man ut. Man sitter och dricker Tirnave och lyssnar på musik. Sommaren är skön men vad bryr man sig om det? Man tittar på TV. Depressionen och gränspsykosen tillsammans med alkoholen ger en märklig effekt. Jag liksom svävar i ett ganska behagligt vacum och en känsla av tidlöshet. Känslan dagen efter är katastrofal. Man cyklar omkring uppe på stan i en förnimmelse av att man äger husen och miljöerna. Det känns tryggt. Man böjer sig ned och tar på asfalten. Överallt cyklar man som om man var på väg hem till en riktigt god vän. Psykiskt sjuka människor ska man inte prata med, och man har faktiskt fullt upp med sig själv och sina problem. Det löser sig. Det gör det alltid. Gud hjälper den som ber om hjälp.
Psykiatrin är en fantastiskt bra inrättning. För det måste ju lösa sig för Johan. Jag har aldrig gjort något fel som mamma. Man ska inte anklaga sina föräldrar. Man ska visa respekt och vara väldigt tacksam. I förträngningssamhället mår nästan alla medborgare bara bra. Det råder en sådan härlig harmoni i åttiotalets glada Sverige. Man måste vara positiv och optimistisk i alla lägen. Man ska inte gå på djupet för det kan man bli tokig utav. Man liksom surfar fram genom livet i en fast och sund tillit till Gud. Jag ligger och kräks efter att ha blandat öl, rödvin och punsch. Gränspsykosen har förvärrats men jag har varit med förr. Riktiga män är starka och gråter aldrig. Jag har ingen att prata med om hur jag har det. Telefonen är död. Är jag också död?