Djävulen vet exakt hur han ska gå tillväga för att fullständigt sänka och krossa en människa. Den 20-årige killen som var jag går mot psykos. Det är inte frågan om utan när. Omgivningens medkänsla är noll. Bostadsområdet är obeskrivligt. Ett helvete av slummig betong ritat av arkitekter som inte kan ha mått så bra.
Vad gör den bipolärt deprimerade och gränspsykotiske killen hela dygnet? Är det någonsin någon som kommer och hälsar på?
Existerar han? Han sover till runt klockan 15.
Konstig känner han sig denna höst 1985. Förbannelsen klarar han inte att själv bryta.
Demoner i den lilla ettan med brunt blommiga tapeter. Stänger av har han gjort sedan pappa begick självmord natten mot hans elfte födelsedag. Stänga av, förtränga, kapsla in och locket hermetiskt på. Det är naturligtvis inte en strategi som håller i längden. Det håller så länge det håller. Omgivningen tänker att det ordnar sig väl. Man måste vara positiv och optimistisk i alla lägen. Vidrigt är hans så kallade liv och han hatar sig själv. Gränspsykosens surrealism kan vara riktigt flummig och behaglig. Socialkontoret fortsätter att skicka pengar helt utan krav på någon slags motprestation. Psyksjukdomen är en drog att gå på. Nästan aldrig ringer telefonen. Det är synd om människorna sade Strindberg.
I Kvarteret Helvetet ges ingen nåd och lindring.
1973 lekte killen i Varbergaskogen riddare och indianer och cowboys. Det var en härlig tid genom lågstadiet med kompisarna. Nu är det bara kolsvart och meningslöst. Det förflutna existerar inte och det finns ingen att prata med i hans gravt dysfunktionella och urspårade förträngningsfamilj. Att vakna klockan 15 i december i skymningen och känslan av overklighet är total. Mamma har flyttat till Västerås och ny man. Storasyskonen har väl alldeles nog upp med sig själva och sina problem. Djävulen bor inne i tapeten och vill suga in killen som var jag. Han cyklar upp till stan utan mål eller mening. Några vänner är han inte kapabel att ha och ge näring. Klockan stannade på den 5 maj 1976. Det var då han föll i koma. Övergiven och bortglömd sitter han och stirrar in i tapeten och förstår ingenting.
Olof Palme mördas fredagen den 28 februari 1986. Killen drabbas två veckor senare av sitt första supergrandiosa skov av bipolär mani sannolikt igångtriggat av mordet på Palme.
Som ett höghastighetståg går färden mot stationen september och Psykos. Först då börjar hans omgivning vakna ur sin koma men då är det alldeles för sent att försöka hjälpa killen som var jag. Alldeles för sent. Psykiatrin har inte något mer att komma med än en feldiagnosticering och en meningslös förvaring på avdelning. Att vara psykotisk är ett konstant inferno. Först ett år senare kommer vännen och undantagsmänniskan Annika och hjälper mig ut ur skiten. Hon är den första riktiga och friska personen som jag någonsin har mött.
Ta hand om era traumatiserade och krisande barn och ungdomar. Svik vad överge dem inte.
Älska och vårda dem maximalt med själ och hjärta. Annars kan det gå som det gjorde för mig i Kvarteret Helvetet brinnande inferno.