I min dröm var det begravning på ett tempelaktigt sätt. Jag kan inte säga hur en sådan begravning går till eftersom jag inte upplevt en eller studerat ämnet närmare, men någonstans kring Yokohama mötte jag upp med tempelmunken och vi gick igenom ritualerna, då gästerna, eller de sörjande rättare sagt, anlände.

Jag drog mig undan till bakre delen av templet och kläddes i en kimono och fick håret uppsatt. Vad det var jag egentligen skulle göra visste jag inte, men helt plötsligt dök sjuksköterskan som varit min ansvariga sjuksköterska under hela min inläggning upp. Han sa inte mycket. Han bara tittade.

Jag hörde munkens mumlande och det var min tur att gå ut till de sörjande. Jag förde mig värdigt och långsamt fram i min kimono tills jag stod framför en fyrkantig keramikskål. Sakta satte jag mig ner på knä och bugade djupt mot de sörjande.

Ovanpå keramikskålen låg en handfull nyslaget ris. Jag böjde mig ner och började sakta samla ihop riset, varpå stämningen i rummet vände till ett hätskt ståhej.

Tempelprästen drog mig undan. ”Du måste be om förlåtelse!”

Vad skulle jag be om förlåtelse för? Helt förvirrad, men överhuvudet i den sörjande var så upprörd så han hotade mig med döden.

Från kimono till vanlig klädsel och sjuksköterskan som smugglade ut mig ur templet. Vi skulle till tågstationen, men vägen dit hade förvandlats till en gammal grusväg med droskor.

Nere vid stationen mötte mina föräldrar upp. Sen vaknade jag.