'Detta är slutet', som var majorens sista ord här i livet.
Ja, han brukar säga så precis innan sömnens inträde,
som en försäkran.

Ifall han skulle vakna upp som död nästa morgon.
En dag vaknade han förstås inte alls och jag saknar ibland
de där orden någon yttrat, som inte längre finns ibland oss.

Själv har jag förstås ont i den, på alla möjliga ställen i kroppen.
Det är när det verkar som om värken tagit semester, en paus,
som jag lever upp och vill sjunga.

Bara att stämbanden inte håller för det,
men viljan och lusten är förstås rent barnsligt stark.
'Snart så är jag ung igen',

som majoren sade vid frukosten. Han tyckte att frukosten
var dagens mest underbara samt välgörande mål.
Han verkade både sakna fördelarna med det militära,

samtidigt som han måste ha avskytt de nackdelar
det innehar, när andra förväntade sig att han skulle utföra
underverk med knappa resurser och ett gott humör.

'Problem är till för att granskas. Finnas där en lösning,
är allting gott. Finns där ingen god lösning,
får det vara för gott'.

Saknaden är som en katt, oskattbar och oändlig, tidlös.
Som den där sjön, havslikt stor en gång för nu någon
tid sedan, medan den gör skäl för att kallas sjö nu.