Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Stålmannen

Stålmannen jag kallade dig
från Skandinaviens vackraste punkt
Min magi penetrerade ditt hjärta ej
och du tappade mig så tungt…

Länge har vi gömt oss i vår hörna
från regn, snö och sol
Där vi har skålat, skrattat och stönat
har nu lagt sig till ro

Stora händer av dina
har slagits mot kulor och berg
Ditt grepp värmde fingrar mina
i en värld av kylig färg

En ungdomlig glans
med dygd av oskuldsfullhet
än med en krigares krans
bärandes på en ängels personlighet

Jag spräckte mitt skal
och blottade mina sår
Ändå stannade du kvar
och formade våra spår

Från att ha lärt mig om överlevnad
till att steka perfekta hamburgare
har nya sinnen av mina besannats
och min trygghet blivit lyxigare

Men som när en fluga lyckas ta sig in
och rummet fylls av ett surr
var det ni två i hemlighetens fling?
eller var det min osäkerhet i snurr?

Min värld är inte lik andras
och du utforskade den med vilja
Jag kan dock inte dig klandra
om du väljer att inte längre med mig följa

Därför var du för mig en gåta
när tystnaden blev ditt svar
Våra rörelser blev rituella
För varje år, månad och dag

Samtidigt i ditt officiella rum
med nya kompanjoner och uniformer
svävade Mirakelkvinnan till ditt universum
utan några som helst normer

Vårt avtal sa att du var fri
så att du kunde ta luft från min värld
Du tog din rättighet i melodi
när din mantel passerade hennes färd

Där din säng är gör mig ej förvånad
eftersom du sökte ju efter något bättre
Så du lekte in dig hos tjejerna tåla
och vann min blick på dig som svikare

Ur mig kom “dig var jag lycklig för”
och vi kramades som vänner
men i samma stund blev jag skör
och alla sår åter i bränder

Era stunder som i sagorna
knäcker mig för evigt:
För er skålar kompanjonerna
på festen, korridoren eller rummet bredvid

Scenen som förtjänar en trofé
är när hennes naturlighet träffar dina läppar
Du roffar åt dig henne som en buffé
och dig som en gång var min hon greppar

Nu slipper du mina gränser
och poserar med henne för föräldrarna
Åh vad jag önskar att hon gav dig tänder
och du begär min kropp som från bordellerna

Du kunde henne inte låta bli
och lät min morgondag bli svår
Ack varför förtjänade jag denna tragedi
Jag frågar dig du mannen av stål?

Det skulle varit jag som packat väskan
för andra män som stod i kö
Men likt Penelope som väntat mödosamt
var jag för dig som en fästmö

Att det var du som tog farväl
blev samtidigt min tröst
Aldrig hade mitt hjärta tagit det väl
om jag övergav ditt hjärta först

Jag inser att du alltid har varit Stålmannen min
och ber böner att hon blir kryptonit
Aldrig kommer jag svika dig någonsin
då mitt hjärta för dig gnistrar nu som dynamit




Bunden vers (Rim) av MorganLeFay
Läst 41 gånger
Publicerad 2024-01-28 21:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

MorganLeFay
MorganLeFay