man kan tidigt på morgonen se hur magnesiumblommorna slår ut sina blad i väldiga sjok av sol, och vi var blott glasstatyer i vägkanten fyllda med löv och gröna grodor som hoppade omkring i vårt inre, och det regnade alltid över de leriga fälten i Skåne,
solen rykte och brummade i periferin bakom de ensliga trädtopparna, och vi var ingenting egentligen, förlorade drömmar om oss själva, privata och osynliga längtansvärldar sköra som natthimmel och glas, ditt ansikte har alltid brunnit inom mig,
som olja, som en maskin, som en urtidsfågel med brinnande bensinvingar, vi är alla stilla statyer av glas under natthimmeln, fyllda med gröna grodor och fjolårsgräs, och en längtan som aldrig slutar att sjunga,