Han brukade sova i förrådsutrymmet bakom tvättstugan då han kom på besök från Småland. Rummet hade inget fönster bara kala vita väggar med ett proppskåp och en ständigt snurrande elmätare i svart bakelit och på golvet rymdes det precis en gästsäng. Det var inget rum som jag trivdes att vara i om inte morfar var där.
När mamma var upptagen med småbröderna på kvällen hände det att jag tassade dit, stod tyst och sneglade på honom genom springan mellan dörr och dörrpost tills han log mot mig och sa kom in. Jag kröp ner till honom, han luktade morfar på ett så där lite fränt och tryggt sätt. Vi pratade om mamma och jag fråga om mormor som inte längre fanns. Vi jämförde våra händer, han med sina grova med krokiga fingrar som jag försökte dra raka men som det inte gick och jag med mina små gulliga som han sa. Så sa vi god natt innan jag tassade tillbaka till mitt rum.

På morgonen var det alltid min minste bror som gjorde honom visit i förrådet. Mins såväl en morgon när pappa hade kört morfar tidigt till tåget och lillbrorsan kom gråtande från förrådet då morfar inte längre var kvar.

Morfar var trygghet, tålamod och lugn. Han hade tid på ett sätt som inga andra vuxna hade och vi fick vara barn i hans närhet.
Han åt smörgås med kniv och gaffel för att det underlättade för hans löständer, och jag brukade sitta och titta på honom när han åt, eller jag snarare vara så nyfiken att jag faktiskt stirrade på honom när jag var riktigt liten, han bara åt och logg.

Annars tyckte han om att sitta i tv-soffan, läsa sagor för oss barn, läsa tidningen eller titta på tv-nytt. Min syster som var lite av en pajas och älskade bus och tuffa tag, tejpade vid ett tillfälle fast ett apelsinpapper framför tv-rutan (ni vet ett sådant som vissa apelsiner var inlindade i förr), hon kom från köket för att berätta att det var lunchdags men i stället blev det papper på tv-en.
”Nu fick ni färg tv”
Jag som satt ihopkrupen bredvid morfar viskade.
”Vi ska äta, morfar!”
Då förvandlas min syster till en indian med fjädrar i håret och med en lång hopprepssvans, och så började hon en krigisk dans kring soffan.
”Vi ska äta, morfar!” ”Vi ska äta morfar!” ”Vi ska äta morfar!”
Hon hojtade och emellanåt slog hon på munnen och oade likt en indian.
Tv-soffans rygg blev helt självklart en totempåle. Och hopprepssvansen används nu för att binda fast morfar.
Jag rycktes med i krigsdansen, stojandet och oandet, fick en hopprepssvans som hoppade och studsade efter mig då jag försökte dansa som en indian, tills syrran även tar min svans och virar den ett varv runt vår fånge.
”Vi ska äta, morfar!” ”Vi ska äta morfar!”