I otakt med tiden,

en tid svårt förvriden. 

Jag tror inte längre

den kan vridas rätt.

Hur högt ska man vråla

om blod som får måla

den jord där vi lever

så fruktansvärt röd,

om allt som går sönder

och allt som går under,

är trasigt av svält 

och förtryck och av nöd.

Du, samtiden svider,

den brinner och lider.

Vår tid, den är pantad

och skuldsatt och såld.

Så ärrad och svärtad

av orätt och våld.

Vad var det vi borde?

Är det vad vi gjorde?

När vi inte finns -

du, vad är det man minns?

Till slut kommer dagen

då det är adjö.

När vårt nu glöms bort

och göms bort för att dö.

Ja minnet är kort,

skyndsamt glömmer man bort

trots en obruten stig

till idag från igår.

Från en tid då vi fanns

och där vi satte spår.

I otakt med tiden

men ej längre i den -

du, ingen utav oss

är nånsin en ö.

Mitt avtryck finns kvar

även då jag är död.

De vägval jag gjorde.

Hur jag kom att vandra,

är del av den värld 

som blir framtida andras.