I otakt med tiden.

En samtid så gniden

att oviljan sprider

små elaka nålar.

Man ser till sitt eget.

Bevakar och snålar.

Det måste berättas

om svultna, om mätta.

Att vissa får leva.

Att andra bjuds död.

Att dom finns, vars liv

är att leva i nöd.

I otakt med tiden,

en tid svårt förvriden.

Jag vet inte alls -

kan tid vridas rätt?

Hur högt ska man vråla

om blod som får måla

den jord där vi lever

så fruktansvärt röd?

Om allt som gått sönder.

Om allt som går under.

Är trasigt av svält,

av förtryck, och av nöd.

I otakt med tiden,

men ändå mitt i den;

Ja, samtiden svider,

den brinner och lider.

Du, tiden är pantad

och skuldsatt och såld.

Är ärrad och svärtad

av sorger och våld.

Vad var det jag borde?

Var det vad jag gjorde?

När jag inte finns,

du, vad är det du minns?

För den dagen kommer

då det är adjö.

Och vårt nu glöms bort

och göms bort för att dö.

Ja minnet är kort -

skyndsamt glömmer vi bort

trots en obruten stig

till idag från igår.

Från den tid då vi fanns

och där vi satte spår.

I otakt med tiden

fast ej längre i den;

Du, ingen utav oss

är nånsin en ö.

Mitt avtryck finns kvar

fastän jag hunnit dö.

De vägval jag gjorde,

hur jag kom att vandra,

är del utav det

som ges framtida andra.