...ja, eller tre veckor, hur du nu ser på fenomen
som tid och rum. Kom jag hit via en portal i tiden.
Vi tidsresenärer ser helt enkelt inte på samma sätt
på tiden som ni andra, eller som du i alla fall.

Tiden förändras också, litet beroende på vad vi
hittar på att göra, ta oss till. Som när Thomas
förväntar sig att kunna resa till en dag och minut
på en plats i exempelvis Paris under det krig du

kallar 'Andra världskriget', och få syn på det som
skall bli något. Jag eller någon av de andra varit
bara några dagar innan på ett ställe som förändrar
världsbilden något för honom då han väl är där.

Förstår du? Mycket av det du tror dig veta är ständigt
stämt i förändring och dina minnen förändras även de,
i takt med din egen världsbild. Jag kan nog inte förklara
det för dig mera än så. Du skulle varken som förstå eller

kunna hänga med i mitt sätt att söka förklara det
hela för dig på det mer obegripliga viset. Nu har jag
inte tid med dig längre, jag måste göra en del saker
och ta mig vidare någon annanstans i tid och rum.

Till en plats dit du inte kan följa med. Sedan föll
skymningen och tidsresenären blev suddig för mig,
som plötsligt osynlig och jag vaknade på en stor
gräsplan, där gräset inte blivit klippt som på en

gammaldags fotbollsplan. Doften av nyss fallet regn
och försöken att som ivrigt minnas vad som kan ha
förekommit i ens eget liv, precis innan medvetandet
omgavs av totalt mörker och jaget gled neråt och in

i den där märkvärdiga världen av drömmar utan vare
sig som början eller något riktigt slut, annat än då en
själv vaknar och sömndrucket slår upp sina ögon.
Då får frågorna i drömmen inte något svar och det

känns verkligen retsamt för den som så nyss befann
sig i händelsernas centrum. Det är det största felet
med dem. Att bara vara en betraktare på något som
utspelar sig, en sorts iakttaget spektrum av skeenden.