Tomas och Marie, två människor som träffats av en slump i staden, en dag i juni, gör här sådana där saker som inte går att sätta någon som helst tro på. De tog sig för med att planera dådet, valde tid på dygnet samt sökte upp lämplig plats. Tomas hade bilen, spaden var inköpt flera år innan, på ett byggvaruhus i en annan stad. Natten mellan söndag och måndag gällde det. Klockan var några minuter i två på natten. Parken låg i mörker. Marie var den som grävde hålet, hon var noga med att göra ett snyggt jobb, lagom djupt och tämligen kvadratiskt även. Tomas kom fram och preparerade marken, bar fram det litet otympliga samt en smula tunga föremålet. Placeringen i hålet var så gott som perfekt. Marie grävde tillbaka jorden och lade tillrätta det väl utskurna gräset, sida vid sida, precis i den ordning de tagits upp. Hon tog några steg bakåt, betraktade sitt verk, rättade till platsen litet här och där. Blev nöjd och kastade en blick på sin vän. Han granskade platsen, nickade till slut och de gled iväg med bilen så långsamt och tyst att det knappt hördes. Morgonen därpå var Morgan på väg, sin vana trogen, med sina två hundar, vilka alltid tog samma väg just på morgonkvisten. Morgan var pensionär sedan några år tillbaka och hade två hundar att rasta. På morgonen gällde det att nå parken från södra sidan, nästa pass var från den östra, tredje var det norra som gällde. Det fanns tre väderstreck att välja på. Sex gånger valde han att rasta dem. Parken var avlångt trekantig. Inte så tvärt anlagd utan litet avlång som sagt. Västra långsidan hade strand och vatten, därifrån kunde stranden bara nås med båt eller av en badande person. Då han öppnat porten för att släppa ut sina kopplade hundar, mötte han ingen. Tidningsbudet brukade komma vid fyra och vid kvart över sex brukade den första hyresgästen sticka ut hakan och ta sig till jobbet. Morgan gick ut mellan 06.00 och 06.02 som för att slippa möta någon alls. Det hade kommit en kort skur med regn som fallit bara någon halvtimme, 33 minuter närmare bestämt. Så det hade redan börjat torka upp, eftersom solen redan hunnit 'gå upp' och som kika på dagen. Hundarna, trots en smula iver, gjorde sig ingen större brådska utan sökte vant upp olika stolpar och träd på vägen. Morgan märkte först ingenting ovanligt. Sedan reagerade han långsamt på förändringen och verkade häpen. Vid ingången till parken hade det dagen innan bara varit gräsmatta och några buskar. Den här morgonen stod ett träd i gräsmattan. Ett päronträd, utan frukter i och för sig, men det bara fanns där. Det var precis som det hade stått där några år redan. Morgan hade ingenting emot träd eller ens fruktträd. Men han var inte direkt van vid förändringar. Häpet såg han sig omkring, han var ensam på platsen. Hans hundar sniffade som nyfiket på trädet, fann sig i att det stod där och markerade revir, den ena efter den andra. Annars var det nog precis som vilken dag i tidiga juni, som allra helst. En helt vanlig dag bara.