Jag hade glömt en dag

när jag vandrade på livets strand

mot försoningens trygga hamn

jag en dock trevande sam

att den glömskans befriande grubblerier

med pockande lockande påminnelser

minde mig att det fanns så mycket glädje att leva för

en son med vacker själ som varje hjärta rör

så glömskan fick slå en reträtt

när mina tårar torrlades på det sätt

i förnekelsens stormbyar

där självömkan drog förbi havets klippor

till en framtida solig oas

i den tidigare öken av känslor