Lite som ansikten

när de speglas i havsytan

och förs bort av vågor

Våra äldre steg

utsmetade i sanden

som det där läppstiftet du bar

Du och jag är alla de där partiklarna

som glömskan kastar mot oss

som vindilar i strandrågen

Vi drack whisky där

tittade på havet och

jag önskade jag var i skogen

vågornas oändliga frihet

alldeles för ogreppbar

trädens lugna andning påtaglig

mindes  de där skogarna

så täta att man inte kunde

gå vilse i dem

spåren av alla som andats där

etsat i stammar och ristat

i rullstenar – man bara följer

Whiskyn grimaserade ditt ansikte

”så vacker du är”

"vad rimmar på kärlek"  - frågade du